Thursday, November 11, 2010

Dug som du är

Foto: Flickr user markusram under CC license.

Slår ihjäl tiden genom att dumglo på svtplay.se. Modern som jag är kan jag inte komma på så mycket annat att göra. Läsa? Nej, får ingen ro. Måla? Kan inte. Promenera? Foglossning. Ät? Redan för tjock.

Som av en slump ramlade jag igår över tre program som handlar om ungefär samma sak. Fast på lite olika sätt. Kvinnor. Kvinnorollen. Vad vi som kvinnor gör mot oss själva och tvingas stå ut med för att - som det så vackert heter - duga.

Det första är kulturmagasinet Kobra som nu senast handlade om den kvinnliga skokulturen (läs: högklackat) som på sätt och vis kan anses vara lika kvinnoförtryckande som burkakulturen. Måhända är högklacksförtrycket aningen mer subtilt (om inte annat för att det lätt kan förväxlas med makt och styrka). Åtminstone här i väst där högklackat är ett så gammalt och väletablerat fenomen att ingen längre reflekterar över vad det egentligen står för. Tänk vad vi kvinnor gör med våra stackars små fötter. Och tänk så typiskt att det framför allt är kvinnor som har ont och skadar sig själva för att se vackra ut. Gwendolyn Huskens häftiga Medic Estethic-kollektion som presenteras kort i programmet känns talande på många sätt.

Det andra programmet är Annas eviga på temat "Varför duger vi inte som vi är?" Tre kvinnor - skådespelare Lo Kauppi, professor Karin Johannisson och länspolismästare Carin Götblad - diskuterar varför vi kvinnor genom alla tider försökt leva efter högst omöjliga skönhetsideal. Mycket intressant och tänkvärt. Särskilt befriande är det att höra Carin Götblad berätta att hon trots ständiga kommentarer gällande utseende och kroppsspråk från allmänheten känner sig trygg i sig själv och sin roll som länspolismästare och kvinna.

Sist men inte minst en hemsk, hemsk, hemsk men också hoppingivande dokumentär om den ideella organisationen Bobbi Bear som hjälper sexuellt utnyttjade barn i staden Durban i Sydafrika - Rough aunties. Se den vad du än gör. Se den trots att det gör fasligt ont i själen. Se den kanske särskilt om du tillhör den växande skara västerlänningar som varit på uppfriskande semester i Sydafrika, långt bort från slum och livets allvar. Se den för att förstå hur det kan bli när man inte haft förmånen att aktivt arbeta för och värna om kvinnor och barns utsatta position i samhället. Vi kan skatta oss lyckliga här i Sverige - även om problemet så klart även finns här.

Monday, November 1, 2010

Baby love, my baby love



Ja ni. det var himla länge sedan vi sågs sist. Flera, flera månader. Och mycket har hänt sedan dess. Framför allt har jag vuxit. Både på bredden och på tvären. Nu vill jag helst inte växa så mycket mer. Den 17 november är det sagt att lille Wim i magen ska titta ut. Knappt två veckor kvar. Känns oerhört surrealistiskt. Hur förbereder man sig egentligen för en så stor händelse? Jag som alltid försöker vara väl förberedd. Nu känner jag mig mest förvirrad.

Graviditeten har varit över förväntan. Fantastik, skulle jag nog våga säga. Jag har mått oförskämt bra; under långa perioder bättre än jag gör när jag inte är gravid. I vecka 38 kan jag fortfarande röra på mig relativt obehindrat och tränar på gym två gånger i veckan för att fortsätta må bra och känna mig stark. Träning är den bästa medicinen. Tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg det ibland.

Nu återstår väntan. Jag jobbar veckan ut. Sedan hoppas jag att jag hinner vila litegrann. Fylla frysen med köttfärssås sådär som alla tydligen gör när de väntar tillökning. Och packa BB-väskan så klart.

Vill ni följa med oss på vår stundande förlossningsresa framöver kan ni göra det via vårt relativt nystartade och oförskämt bäbiscentrerade Twitter-konto. Jag kommer be Tom twittra under förlossningen (under förutsättning att det fortlöper normalt, så klart). Det är sådana vi är. Tekniknördar.