Thursday, April 23, 2009

En hyllning till Ann-Charlotte


Det här är en liten hyllning till en fantastisk människa som inte längre ville leva. En eldsjäl som inte orkade brinna och slocknade. Helt plötsligt. För bara några dagar sedan.

Jag kände Ann-Charlotte genom Lisa som jag var ledsagare åt i många år. Lisa dansade i Ann-Charlottes dansgrupp för unga, utvecklingsstörda vuxna - "På egna ben" - och jag följde med som stöd. Var med på ett hörn ibland. Jag beundrade Ann-Charlotte för hennes förmåga att verkligen se individerna i gruppen. Hon såg förbi deras handikapp. Såg deras personligheter. Deras talang. Möjliggjorde fantastiska dansföreställningar på Nalen, Fylkingen, och Kulturhuset.

Nu blir det kanske inga fler föreställningar. Ingen är ju som Ann-Charlotte.

Nej, det blir aldrig samma sak igen.

Tuesday, April 21, 2009

Måste-ha-klänningen-frossa

Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha.

Uppdatering: Jag köpte den. Jag är galen som köpte den.

Uppdatering 2: Jag är definitivt galen. Jag lämnade tillbaka den.

Sunday, April 19, 2009

Schulman does Ranelid

Hörni, har ni läst Alex Schulmans intervju med Björn Ranelid i Nöjesguiden? Om inte, läs den här. Fantastiskt underhållande. Till och med rolig på sina håll. Som när Björn säger saker som:
Jag har fått Augustpriset. Mitt språk har valts till det vackraste i Sverige. Jag får många hyllande recensioner, men jag är fortfarande bara lärjunge.
Eller:
Jag har varit berusad tre, fyra gånger i livet. Men också de gångerna har ranelidskan varit fullständigt intakt.
Åh, jag önskar att mitt språk vore lika egenartat och erkänt som Björns så att jag kunde referera till det som "modlitbska" (eller söderlundska nu när jag gift mig). Ibland får jag till det. Visserligen inte lika ofta som Kristina Lugn och Björn Ranelid. Men ibland.

Björns oneliners om kärlek är för övrigt praktexempel på ranelidska:
Kärleken väger ingenting, ändå är den mäktigare än allt annat på jorden.

Kärleken rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden.

Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk.

Kärleken är världens första och största atombomb.

Kärleken sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla lås.

Kärleken ligger nu i en farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan behövs det inget visum och inget pass.

Bara så där.

Manlig vänskap på Kulturhuset

Friday, April 17, 2009

Victoria-förlovar-sig-lookalike-klänning hos Gina Tricot, Götgatan

Här kan ni se originalet (designad av Pär Engsheden) från februari i år. Det går snabbt i modevärlden numera.


Thursday, April 16, 2009

Om det där som kallas döden

Ända sedan jag var liten har jag älskat kyrkogårdar. När vi var på bilsemester ville jag alltid stanna och titta på lokala begravningsplatser. Vandra runt. Läsa årtalen. Fantisera. Så många livsöden. Jag kunde se att mamma var orolig. Vad är det för dotter jag fött? Varför kan hon inte vara som andra flickor? Leka med dockor och vara glad.

Brådmogen som jag var förklarade jag: "Mamma, jag kommer inte hit för döden. Jag kommer hit för livet. Genom att fantisera om alla dessa människor väcks de tillfälligt till liv igen. Vet du förresten att Astrid Lindgren fick idén till Bröderna Lejonhjärta när hon såg en gravsten med två unga bröders namn på?"

Mamma skakade på huvudet. Var inte övertygad.

Jag är fortfarande lika fascinerad av gravar. Av människor. Det är antagligen därför jag lägger märke till och fascineras av projekt som på något vis berör döden.

Här kommer tre exempel som jag snubblat över i dagarna:

Paris mest berömda begravningsplats, Père Lachaise (även kallad cimetière de l'Est), har numera en egen hemsida där man kan vandra runt på kyrkogården och titta på kända gravar. Har alltid velat dit för att titta på Jim Morrisons grav. Nu kan jag åtminstone tjuvkika.

Och så tänker jag på den japanska kvinna som just har publicerat en bok med sms som hon skickat till sin döda makes mobiltelefon. Rörande. Alla bearbetar vi vår sorg och saknad på olika sätt.

Sist, men inte minst läste jag igår om Aida Chehrehgosha berörande fotoutställning på Konstfack: "Till mamma och pappa och mina två bröder". DN På Stan skriver:

Aida Chehrehgoshas uppväxt präglades av misshandel och ständig rädsla. I sin nya fotoutställning gör hon upp med ilskan, sorgen och hatet genom att iscensätta föräldrarnas död, såsom hon föreställde sig den när hon var yngre. Det är en stark, smärtsam men även försonande utställning där hon på samma gång bearbetar önskan att döda sin mamma och pappa, och rädslan att förlora dem.

Det var allt för den här gången. Njut nu av livet.

Monday, April 13, 2009

It takes two to tandem

Efter en påskhelg färgad av oro och allmän nedstämdhet (men också mycket roligheter) bestämde jag och Tom oss idag för att åka ut på en liten uppiggande Stockholmstur på vår tandemcykel. Cykeln fick vi av mina underbara KTH-kompisar när vi gifte oss sommaren 2007.

Färden gick över Södermalm, vidare över Blasieholmen och Strandvägen och Djurgården. Vi gjorde ett tillfälligt stopp på Beckholmen - en bortglömd liten söt ö, precis söder om Djurgården - där vi promenerade runt, tittade på båtbyggen och njöt av doften av tjära. Kära.
Ett tips: På Beckholmen finns en liten mysig thaimatservering som har sin alldeles egen haj (det sticker upp en liten låtsashajfena ur vattnet precis intill). Har inte hunnit testa maten ännu men den såg lovande ut.

Därefter cyklade vi tillbaka till Söder, tittade till vietnamesrestaurangen Lilla Saigon som tydligen serverar färska vietnamesiska sommarrullar (Goi/Nem Cuon). Bland det bästa jag vet i matväg. Tyvärr var restaurangen stängd.

Innan vi trampade hem igen, längs med Årstavikens vackra strandpromenad, tittade vi förbi mamma vid Globen och fikade. Det bjöds på varma hallon med honung, glass och kinesiska sesambollar.

En enastående dag.

Tänk så roligt man kan ha på cykel.

Grillad macka med lime- och chilimarinerade räkor på Lilla Caféet på Söder

Lilla Caféet på Söder blev en härligt positiv överraskning under dagens utflykt. Goda mackor och enorma glas färskpressad juice. Uteservering i solskenet.

Vad mer kan man önska.

Saturday, April 11, 2009

Nu vankas det citron- och marängtårta

Fräsch och väldigt, väldigt god. Inget för GI-fantaster.

Receptet hittade jag på dn.se.


Wednesday, April 1, 2009

Sorosh inspirerar

Trots att jag egentligen inte har tid för något annat än jobb just nu passade jag på att titta förbi studentkonferensen Branschdag Medieteknik09 imorse. Jag var själv med och ordnade konferensen 2005 tillsammans med fyra otroligt inspirerande människor som alla idag är med och driver spännande medieprojekt. Sorosh startade webbvideoannonssystemet VideoPlaza; Alex startade musiktjänsten SoundCloud; Emil har varit inblandad i en hel del olika projekt men är för närvarande i Tanzania där han genomför en studie för sitt exjobb; Nadia, som också tenderar att ha många bollar i luften, bor tillfälligt i Milano men har senast varit involverad i projekt som Runalong (löparsajt för kvinnor) och Kikazette (en widgetlösning för modebloggare).

Jag kan inte nog understryka hur otroligt coola dessa personer är. Sorosh var inledningstalare vid dagens konferens (se foto ovan). Föga förvånande. Väldigt intressant. Sorosh berättade om hur han gick från exjobb på KTH till att driva ett internationellt företag. "Sälj, sälj, sälj!" är 50% av jobbet, berättade Sorosh.

Undrar hur jag skulle klara mig på egna ben. Jag som är så dålig på att sälja.

Är 180 cm 75 cm bättre än 105 cm?


Efter ett och ett halvt år i en 105 cm bred säng är det nu dags för mig och Tom att uppgradera till en säng som anstår ett äkta par: en 180 cm bred dubbelsäng i valnöt.

Vi hittade skönheten på bild på Blocket och slog till. Spelar inget roll att den fyller upp hela sovrummet. Jag tillbringar ändå merparten av min vakna tid hemma i sängen (liksom Astrid trivs jag helt enkelt bäst där). Utöver det sover jag så klart också i sängen. Så det blir nog bra så.

Efter inköpet undrade Tom om jag "kommer att hälsa på på hans sida av sängen någon gång?". Vi får väl se. Kanske blir det mest hålla handen.

Min kollega Johanna påstår att uppgradering av säng är ett direkt hot mot förhållandet. Hon har egna (mycket sorgliga) erfarenheter av just detta. Ny dubbelsäng - strax efter uppbrott. Kanske är det snarare så att inköpet av bred säng är ett tecken på att nyförälskelsens tid är förbi. Den tid då man står ut med allt. Då det är en ren ynnest att få inandas och återanvända den andres morgonandedräkt.

Så kanske det är. Fast jag älskar Tom lika mycket nu som förr. Om inte mer. Fast på ett annat sätt. Kärleken ändrar karaktär.

Om kärleken var 105 cm bred då, så är det 180 cm bred nu.