Som jag skäms där jag sitter och gråter vid bordet på morgonen trots att min fin-fina man jagat mjölk till gröten i varenda affär vid Hornstull. För min skull. Trots att han säger att han älskar mig och att vi har det så bra. Och det har vi ju. Bättre än bäst. Ändå vill jag ha det bättre.
Det kan alltid bli bättre. Man kan alltid ha mer.
Det tar aldrig slut.
Och jag är så rädd för att jag ska kväva allt jag älskar till döds i jakten efter den ultimata lyckan. Livrädd. Jag måste lära mig att sluta skrämma bort folk med min evinnerliga bitterhet. Jag måste vara varsam. Öm.
Som en vals.
Men jag är mer som en destruktiv tango. Tapp, tapp, tapp. Tapp, tapp. Hårda steg på golvet. Oresonliga och skoningslösa.
Tapp. Tapp, tapp.
3 comments:
Ändå lite läskigt med någorlunda samma tema samma dag... (stroessel.com/marcus)
Fast det syns inte utanpå! Hoppas det bara är tillfälligt. Det är en tung känsla att gå och bära på.
Kram
Typiskt mig att inte visa det utåt. Jag börjar bli ganska bra på det. Eller kanske inte... Jag vet inte. :-/
Post a Comment