Tuesday, May 25, 2010

Fula tankar

Ibland tänker jag tankar som jag skäms över. En sådan tanke är att Toms och min kärlek är så mycket finare än alla andras kärlek. Så är det ju inte, det vet jag på ett teoretiskt plan. Ändå kommer jag med jämna mellanrum på mig själv med att tänka att det är något alldeles särskilt med oss två. Att inga kan älska som vi.

Är jag inte hopplös, så säg?

Jag antar att det på något vis bottnar i att jag är så tacksam över att få leva tillsammans med Tom att jag inte vet vad jag ska göra av all tacksamhet. Jag är nämligen så dålig på att glädjas. Jag står handfallen när jag upptäcker att jag för en gång skull inte är bitter. Kritisk. Missnöjd. Ledsen. Deprimerad. Känslorna sprudlar och jag blir livrädd.

Det är inte meningen att jag ska ha det så här bra. Det är inte tänkt att en sådan som jag ska vara lycklig. Vad har jag gjort för att göra mig förtjänt av en man som älskar mig ju mer det finns att älska? En man som inte drar sig för att bjuda upp till en ömsint svängom på vardagsrumsgolvet då och då. En man som namngivit varenda del av min kropp och känner den bättre än jag. En man som utan att tveka går med på att somna ovanpå mig för att jag ska kunna somna trygg.

Efter fyra år av kärlek letar jag fortfarande efter den där haken. När ska Tom avslöja att allt bara är ett stort elakt skämt?

Där är kameran.

Now smile.

2 comments:

Christine said...

Hej Paulina,
Jag var som du förut. Jag hade blivit bränd och var cynisk och tänkte att perfekta män finns inte och om de finns komme jag aldrig att få någon så det är bara att ge upp. Men så hände något. Någon öppnade mina ögon för hur kärlek och förhållanden faktiskt kan vara - utan att låtsas!! Jag blev så förvånad, precis som du, att det faktiskt var på riktigt att jag nästan omedvetet gick och saboterade det genom att gräla så att jag skulle få rätt - det finns inga bra män. Även om jag vant mig vid en "bra man" som älskar mig så sitter den lilla cynikern inom mig och lurpassar och för minsta lilla grej som går fel säger hon: där ser du, det kommer aldrig att hålla i längden. Vem försöker du lura?". Men då får man trycka tillbaka henne och våga tro på kärleken. Och när man lyckas tro på den och trycka undan alla knäppa tankar, det är kanske då man känner att kärleken är speciell, tom bättre än andras eftersom den redan vunnit över så mycket tveksamheter, rädslor och komplex...

Oj vilket långt inlägg! Hoppas du orkar läsa!! ;-)

Pauspling said...

Du behöver verkligen inte be om ursäkt för långa kommentarer. Jag ÄLSKAR långa svar. :) Härligt att det jag skriver engagerar på något plan. Du har dessutom helt rätt. Det är bara att försöka lägga undan oron och njuta. Tack för bra tips! :)