Thursday, February 28, 2013

Korta stunder av att vara en okej människa

Lyssnar ni på Kristoffer Triumfs Värvet? Långa, (mer eller mindre) djupgående intervjuer med diverse underhållare och kändisar. Om inte så borde ni. Åtminstone på några av avsnitten. Såsom Lotta Lundgren, Mona Sahlin, Annika Lantz, Lina Thomsgård, Mathias Engdahl. Och så Kristoffer Appelquist. Särskilt om ni liksom jag känner att ni famlat i mörkret alldeles för länge. Inte riktigt vet vilka ni är. Jagar kickar. Eller om ni inte tycker om er själva. Jag lyssnade på avsnittet för första gången för många månader sedan. I veckan lyssnade jag på det igen eftersom alla hyllat avsnittet så mycket och jag inte riktigt känt samma sak. Jag gav det en andra chans, helt enkelt. Och det är jag väldig glad för. Kristoffers insikter är inte rocket science men ändå värda att upprepa. Han verkar ha gått igenom en hel del (eller som han säger själv: "Jag har varit rätt fucked up faktiskt.") men hittat sig själv. Vågat skala bort det som inte är han. Här nedan kan ni läsa det som påverkade mig allra mest. Stundtals kändes det som att Kristoffer rentav talade direkt till mig:
Kristoffer T: Tanken på att göra saker själv kändes så jävla avlägsen för mig otroligt länge...Sen jag fick barn egentligen så insåg jag att herregud; jag kan inte låta andra stå vid rodret i mitt liv hela tiden. För det har ju alltid varit så. Att det har varit slumpen som har fått mig in på nya banor liksom... Hur ingjuter man det självförtroendet i sina barn, att du kan göra det här själv, liksom? 

Kristoffer A: Det som jag vill säga till barn är snarare: Ni är fantastiska människor med fantastiska inneboende egenskaper. Om ni bara lyssnar på er själva och kollar om ni har kompassen som säger - vad vill jag göra, vad känns bra i magen och vad får jag lust av? Vad är det som får mig att hoppa upp på morgonen? Vad är det verkligen som väcker min lust? Om ni använder den kompassen så har ni alla verktyg som ni behöver för att ta er fram i denna fullständiga apokalyptiska brandhärjade djungel av AIDS och miljöförstöring och ondska, liksom. En enskild människa kan leva ett lyckligt och trevligt liv om man lyssnar på sitt hjärta och man lyckas fånga dagen lite. Och om man hittar de där människorna på kontoret som har hjärtat på rätt ställe och unnar sig ibland att hjälpa någon annan.

Jösses. Detta med att våga ta makten över sitt eget liv. Inte bara glida med. Det är där jag är nu. Jag måste våga göra det även om det verkar så läskigt. För precis som Kristoffer Triumf har jag mest bara glidit med. Valt det som känns roligt och bra men inte styrt. Men hur sjutton vågar man?

Generellt sett känns det som att män är bättre än kvinnor på att göra som de vill. Göra det som känns rätt. I min skola satt flickorna alltid längst fram i klassrummet och gjorde allt som läraren sade medan killarna satt längre bak och tänkte att "detta är inte relevant för mig". Nu generaliserar jag så klart - men ändå. Kan det vara så att tjejer i större utsträckning uppfostras till att vara just duktiga. Medan killar i större grad får och vågar anlägga en "fuck it"-attityd redan från början? Är de därför det är så många fler män som startar eget? Kastar sig ut. Varför har jag själv alltid varit så obeskrivligt fixerad vid att vara duktig i andras ögon istället för att tänka på vad jag vill? Varför vågar jag aldrig bara säga "fuck it!" och förverkliga mina drömmar? Jag vet inte.

Hursom. Kristoffer Appelquist pratar även om hur det är när man är så upptagen med att vara på ett visst sätt att att man helt missar vad andra gör och säger. Man lär sig inget för att man är helt uppe i sig själv. Igenkänning även på det, för min del. Och så detta med självkänsla versus självförtroende. Jag har lite av båda; i grunden är jag trygg i mig själv. Men ändå. Jag är påverkas lätt av andras feedback och åsikter. Och framför allt: jag jagar prestationer. Så, nja. Jag har helt klart en hel del att jobba på där.
Kristoffer T: Jag vet inte hur vi kom in på det men när vi stod här i köket så pratade du om självförtroende. Du hade en så jävla bra anekdot. 

Kristoffer A: Jag har fått lära mig att självkänsla är en sak och självförtroende  en annan sak. Självkänsla är att man vet om att man är lika mycket värd som andra människor oavsett om man knarkar eller om man sitter i fängelse eller så. Även om man uppför sig dåligt så har man ett människovärde som är okränkbart. Har man den känslan - att jag är lika mycket värd oavsett om jag lyckas eller inte lyckas - då har man bra självkänsla. Självförtroende är att man har en erfarenhet av att jag har en kapacitet. Jag skulle kunna öppna en korvkiosk. Jag skulle kunna bli ståuppkomiker. Självkänslan byggs upp av att föräldrarna älskar en när man är barn; helt villkorslöst. Att de inte belönar en för ens beteende utan att de kramar en även när man har varit dum. Självförtroendet däremot bygger man upp själv; genom att våga göra saker. Genom att vara modig. Genom att göra saker man egentligen inte vågar så bygger man upp självförtroendet. Självkänslan är däremot svår att bygga upp själv...När jag verkligen bestämde mig för att jag *måste* börja tycka om mig själv. Det kan inte vara så att jag håller på med standup comedy eller teater eller twitter eller så för att få korta kickar. För att få korta stunder av att känna att jag är en okej människa. Det kan inte handla om det. Min arbetslust måste vara större än så. Det måste vara att jag tycker att det är kul. Jag vill ha glädjen som drivkraft inte ångesten." 
Så gör er själva en tjänst och lyssna. Det är om inte annat skönt att lyssna på en människa som har en så tydlig övertygelse.

2 comments:

Aniika said...

TACK för tipset om Värvet. Har nu lyssnat på 5 st inom loppet av 5 dagar. ÄLSKAR det!

Pauspling said...

Härligt, Annika! :)