En sak som jag aldrig förstått mig på (läs: gör mig apförbannad) är traditionen att inte avslöja vilket parti man röstar på. Jag förstår att det på något vis har sitt ursprung i tanken om demokrati; att man som enskild individ ska kunna känna sig trygg oavsett politisk övertygelse. Men nu råkar leva i en av världens säkraste och starkaste demokratier. Ett liberalt och sekulariserat land. Jag tar nog inga större risker när jag öppet deklarerar att jag är en inbiten socialdemokrat. Eller vad tror ni? Nä, traditionen känns snarare väldigt typiskt svensk - på det där väldigt dåliga sättet. Jantelagen och konflikträdslans egna lilla kärleksbarn. Och jag blir så arg. För mig är politik något man brinner för. Är stolt över. Diskuterar sig fram till. Om och om igen.
En annan sak jag önskar folk vore mer öppna kring är detta med att planera barn. Göra barn. Skaffa barn. Det fullkomligt regnar ungar omkring mig (inte mina, tyvärr) men än har jag inte hört någon nämna att de har haft svårt att bli gravida. Ändå lär så många som vart sjätte par drabbas av ofrivillig barnlöshet. Hur går det ihop? Jag har full förståelse för att missfall och andra komplikationer gör folk särskilt försiktiga. Men trots det kan jag kan inte riktigt se på vilket sätt det skulle kunna skada mig och andra när jag berättar att vi väldigt, väldigt gärna skulle vilja ha barn men inte lyckas göra några? Tvärtom hoppas jag på så vis få andra att öppna upp sig. Kanske berätta att de minsann inte heller hade det så lätt. Sju försök och en herrans massa ägglossningstest krävdes det innan det blev något.
Kanske skulle jag känna mig lite mindre som ett freak då.
Kanske.
