Apropå allt det gamla

Nostalgi, ack kära nostalgi. När jag läser igenom gamla blogginlägg hittar jag ett från den 31 mars 2006. Skrivet i samband med att jag träffade Tom. Känns extra häftigt att läsa inlägget med facit i hand.

Nu sitter jag här och får ingenting gjort. Och är det inte lite ditt fel ändå? Jag är liksom paralyserad. Slängs mellan två sanningar. Den där jag tar upp tråden. Skriver till dig att "Du. Jag gör väldigt gärna om det igen, för jag hade så kul. Och det blev ju så annorlunda mot vad jag hade tänkt mig från början." Och så finns den sanning där jag bara låter allt rinna ut i sanden, för jag åker snart och kärleken, om det någonsin uppstår en sådan, tar ändå alltid slut. Den blir till vatten. Vilken av dessa sanningar är mest sann? Eller är de båda kanske lögner?

Jag blir så arg, för det var inte meningen att det skulle bli så här. Och jag blir så arg, för att jag alltid hittar på sådana här saker. Verkligheter som bara existerar i mig. Verkligheter som jag förstorar; tills de en dag brister. Och så förändras allt. Utan att någon annan märker något. Bara jag.

Och så du förstås.

February 13, 2007: Varför kommer ensamhet in klump?

Då och då händer det att jag känner mig ensammast i världen. Jag sätter på mobilen - inga meddelanden; jag kommer till skolan - ingen där; jag loggar in på MSN - de få som är inloggade är upptagna eller inte vid datorn; jag kollar mailen - bara spam. Oftast får jag panik, börjar leta upp främlingar som jag kan underhålla eller slumpmässiga Internet-forum där kanske någon vill utbyta en tanke eller två. Efter ett tag lugnar jag ner mig och inser att imorgon kommer allt att vara bättre, för ensamhet kommer alltid i klump.

February 6, 2007: What's my contribution?

Oh my, I feel stupid and worthless again. I have been reading about my former female classmates from back home. Like me, they just graduated; still, they have all already succeeded in life...managers, managers, managers. They are in all corners of the world and work hard. And here I am. What am I doing? And why wasn't I able to pursue a good, well-respected thesis and become a manager? These girls are amazing! They are beautiful, have multiple degrees, received awards and scholarships. What did I do? I don't know.

I suppose it is all about finding your own way through life. The problem is that I have always been comparing myself to other people and I just can't stop. I know that I will feel incredibly bad if our children turn out to be less smart or successful than other peoples' kids, or if my friends have nicer cars or a bigger houses than we. I wish I was more self-confident, but frankly, I am not.

I know I have a great life... I am at MIT (How did I even get here?). Still, the little Paulina within me just needs attention and validation. She wants her former teachers to say: "Paulina, please don't leave us. We need you. Teach us everything you know!" She wants to receive diplomas and money from the university director, saying: "We are pleased to announce that the winner of our annual $5000000 award for best academic performance goes to Paulina Modlitba." She wants to be interviewed in the newspapers and on TV. She even wants to attend the Academy Awards and make sausages with the Royal family!

But all big Paulina does is fiddle around with animatronic monkeys and plan her wedding.

How cool is that?

October 3, 2005: My happiness

So, I follow patterns in life. I always do, and I always have. My mum calls them mental pitfalls: situations where you react instictively, without further contemplation. You are programmed to act and react in a certain way in a particular situation. When it comes to love, I follow patterns too. I know it doesn't sound very romantic, but I have to be honest. For me love is all about the challenge, the thrills, the chase.

I suppose you are all acquainted with these things... This is the main reason to why I always fall for "bad boys", they are exciting, yet rewarding challenges. The idea that I could be the one who actually, finally manages to tame him and change him, is so tempting that I simply can't reject it. I am an achiever. Full stop.

Now, as you all probably know, I haven't really been successful. Not at all, in fact. I am 25 years old and still do nothing but run straight towards the wall of impossible love, crash into it, fall, cry, get angry, go on a diet to get irresistible, before getting up and trying the same thing all over again. I am 25 years old and unable to see that whatever I am doing isn't really working very well, and probably never will!

Now, after having recognized the issue, one crucial question remains: How do I break these habits? How can I avoid the mental pitfalls? Any ideas out there? As usual, I am thankful for any "tips" or experiences that you might want to share with me...

Until then, a "poem" by Nietzsche, from the book "The Gay (as in happy) Science":
Since I grew tired of the chase

And search, I learned to find;
And since the wind blows in my face,
I sail with every wind.

Kisses to you all!

February 21, 2007: Ögonblick

Sitter och tittar på en video. JFK sitter i en bil i Dallas; med sin vackra Jackie. 90 sekunder innan han skjuts till döds. 90 sekunder innan Jackie klättrar upp på bilhuven i panik. Jag funderar: Hur ser en människa egentligen ut precis innan han dör? Vad tänker han på? Vet han vad som väntar bara ett ögonblick bort? Kan vi, du och jag, se döden i hans ögon?

Ni vet ju, för mig finns inget vackrare än ett ögonblick. Vetskapen om att allt är tillfälligt; vetskapen om att allt kan förändras inom loppet av en sekund. Det är detta som gör livet så förunderligt; nästan otäckt.

Är det inte också detta som gör livet så underbart?