Men jag då

Det finns stunder då jag hatar mig själv. Som när jag sitter uppe klockan ett på natten och surar för att min fästman har sugit plastkuk och sover i sina nyinköpta strip-stringkalsonger á la gammal pensionärsblöja. Jag kallar mig själv för faghag - böghagga - men är egentligen homofob deluxe. Alla homofiler i Tantolunden bävar.

Jag hatar mig själv för att jag är så barnsligt avundsjuk. Jag projicerar min avundsjuka på alla andra och intalar mig själv att jag hatar dem när det i själva verket är mig själv jag hatar.

Stackars rika lilla flicka.

Stackars jag som precis har snott världens alla I-landsproblem och stoppat dem i munnen - alla på samma gång. Det smakar bittert men ändå ack så gott.