Thursday, November 8, 2007

På svenska, tack!

Jag vet inte om jag kan få er att förstå hur mycket jag saknar mitt eget språk. Jag saknar att kunna variera mig, uttrycka precis det jag tänker och känner, vara snabb i käften och att kunna låta övertygande och kunnig. På engelska känns allt så hopplöst. Det går så fasligt långsamt att folk har hunnit tröttna på mig redan innan jag kommit till punkt. Till kritan.

Åh, vad jag hatar att prata bäbisspråk.

Jag avskyr att känna mig så här otillräcklig.

3 comments:

Carolin said...

Du utrrycker dig väldigt bra på engelska så jag vet inte vad du pratar om :)

Darakir said...

Men att uttrycka sig bra på ett språk, och att ha det som modersmål är ändå inte riktigt samma sak...

Klart det är jobbigt, men det kommer ju att bli mindre jobbigt med tiden också, när du har vant dig vid några hundra tusen fler synonymer. :)

Pauspling said...

Det konstiga ar att det kanns som att jag hela tiden blir samre. Den dar extra anstranglningen som kravs for att det ska lata bra pa engelska ar sa jobbig. Nar jag ar trott later det bajs. Som skanska ungefar.