Tuesday, July 7, 2009

En så'n som jag

Nu är det så där svårt att vara jag igen. Ingenting blir rätt.

Jag känner mig så trist och tråkig. I lördags tog jag 3-bussen från bröllopsfesten istället för sista bussen vid 4:30 som alla andra. Bara en sådan sak. Skillnaden mellan 3 och 4:30 är så mycket större än en och en halv timme, förstår ni. Det är nämligen något speciellt med att stänga en fest, som Tom alltid brukar påpeka. Jag försöker förstå men kan inte. Jag har nämligen aldrig stängt en fest. Inte på riktigt. Efter midnatt vill jag bara sova. Jag vill sova så att jag kan bli människa igen. Men det vill ingen annan.

Jag känner mig så malplacerad och missförstådd. Jag hör mig själv säga en korkad sak efter en annan, och klandrar mig själv för det. Fördomsfulla, långt-ifrån-roliga saker som ingen förstår. Försöker trösta mig själv med att det egentligen är de andra som är oförmögna att förstå. "Det är dom som är dumma i huvudet, inte du Paulina". Men vem går egentligen på det? Inte jag.

Mest av allt känner jag mig ful. Tittar ner, ser mina lår. De så oproportionerligt stora låren som jag ärvt på mammas sida. De lår som jag hatat så länge jag kan minnas. För att de alltid är i vägen. För att de aldrig får plats i de byxor och klänningar och kjolar som jag vill ha på mig. För att de är bleka och håriga och dallriga och ack så gropiga. För att de inte ser ut som alla andras fina, smala och vansinnigt släta lår. Jädrans lårmonster.

Just idag är det nog bäst att jag tar semester från mig själv.

En enkelbiljett till Reykjavik, tack.


1 comment:

Anonymous said...

kram knäppis

//Felix