Wednesday, February 17, 2010

Å jag som var så lycklig

En liten stund, eller ganska lång stund faktiskt, var jag lycklig och fullständigt obitter. Jag bröt med Facebook, fokuserade istället på familj och vänner. Lade ner alla överambitiösa sidoprojekt som folk ändå inte ville komma på. Och jag mådde så bra. En liten stund. Sen kunde jag inte hålla mig. Slängde iväg en spontan inbjudan till söndagsvälgörenhetsbrunch till en hel massa bekanta och fick tre "ja, tack". Några "nej, tack". I de flesta fall [total tystnad]. Och så faller jag igen.

Ilska. Besvikelse. Frustration. Sorg. Allt på en och samma gång. "Fy-fan-vad-jag-är-trött-på-era-inrutade-jävla-svenneliv-och-dåliga-ursäkter". Ja, så tänker jag faktiskt. Det blir lätt så när man är snäll utanpå men arg och ledsen inuti. När man är konflikträdd som jag är för det mesta. Då blir det lätt ett tyst litet "ät bajs tråkmånsar" istället för ett "Du, nu har jag försökt att räcka ut min hand till dig genom att bjuda in dig till en massa roliga saker hemma hos oss. Det är en personlig inbjudan och jag hade blivit så glad om just du dykt upp. Därför blir jag enormt ledsen när du inte ens svarar."

Ibland vet jag inte vad jag ska göra av mig själv och mina känslor. För jag vet att det till syvende och sist handlar om mig. Som alltid. Det är jag som sätter förväntningarna. Det är jag som skapar besvikelserna.

Nu blir det en liten brunch på söndag ändå har jag bestämt. Fem små människor som äter scones och skänker pengar till entreprenörer i utvecklingsländer. Men sen får det vara nog. Sen ska jag gå tillbaka till det där som ändå fick mig att må så bra.

Och hålla mig till det.

5 comments:

Stroessel said...

Känner så väl igen det där när man försöker planera och dra ihop människor.
Så tänker man..."ähh nu orkar jag inte bry mig längre". Men nån vecka senare är man där igen och vill planera nånting kul...osv...osv...

Pauspling said...

Ja, usch. Varför ska det vara så svårt?

Ebba von Sydow said...

Go Paulina!! :-) /Do Good-matt Ebba... Som ska rycka tag i våren... NU... Snart. Kram!

Linda said...

Vad rädd jag blev när jag läste det här. Trodde att det var förra helgen och att jag var en dimwit som hade glömt. Puh!

jag förstår inte den här inte-svara grejen heller.

Pauspling said...

Ebba: Du har annat att tänka på, det förstår jag och auktionen senast var ju en succé! Jag älskar min nya Dagmar-tröja. Älskar! Kanske kan vi samla ihop pengar till prinsessbröllopet vid nästa träff? :)

Linda: Inte ska du bli rädd. Det är inte meningen. Jag är bara en känslomänniska. Så är det.