Baby love, my baby love

Ja ni. det var himla länge sedan vi sågs sist. Flera, flera månader. Och mycket har hänt sedan dess. Framför allt har jag vuxit. Både på bredden och på tvären. Nu vill jag helst inte växa så mycket mer. Den 17 november är det sagt att lille Wim i magen ska titta ut. Knappt två veckor kvar. Känns oerhört surrealistiskt. Hur förbereder man sig egentligen för en så stor händelse? Jag som alltid försöker vara väl förberedd. Nu känner jag mig mest förvirrad.

Graviditeten har varit över förväntan. Fantastik, skulle jag nog våga säga. Jag har mått oförskämt bra; under långa perioder bättre än jag gör när jag inte är gravid. I vecka 38 kan jag fortfarande röra på mig relativt obehindrat och tränar på gym två gånger i veckan för att fortsätta må bra och känna mig stark. Träning är den bästa medicinen. Tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg det ibland.

Nu återstår väntan. Jag jobbar veckan ut. Sedan hoppas jag att jag hinner vila litegrann. Fylla frysen med köttfärssås sådär som alla tydligen gör när de väntar tillökning. Och packa BB-väskan så klart.

Vill ni följa med oss på vår stundande förlossningsresa framöver kan ni göra det via vårt relativt nystartade och oförskämt bäbiscentrerade Twitter-konto. Jag kommer be Tom twittra under förlossningen (under förutsättning att det fortlöper normalt, så klart). Det är sådana vi är. Tekniknördar.