Baby love, my baby love

Ja ni. det var himla länge sedan vi sågs sist. Flera, flera månader. Och mycket har hänt sedan dess. Framför allt har jag vuxit. Både på bredden och på tvären. Nu vill jag helst inte växa så mycket mer. Den 17 november är det sagt att lille Wim i magen ska titta ut. Knappt två veckor kvar. Känns oerhört surrealistiskt. Hur förbereder man sig egentligen för en så stor händelse? Jag som alltid försöker vara väl förberedd. Nu känner jag mig mest förvirrad.

Graviditeten har varit över förväntan. Fantastik, skulle jag nog våga säga. Jag har mått oförskämt bra; under långa perioder bättre än jag gör när jag inte är gravid. I vecka 38 kan jag fortfarande röra på mig relativt obehindrat och tränar på gym två gånger i veckan för att fortsätta må bra och känna mig stark. Träning är den bästa medicinen. Tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg det ibland.

Nu återstår väntan. Jag jobbar veckan ut. Sedan hoppas jag att jag hinner vila litegrann. Fylla frysen med köttfärssås sådär som alla tydligen gör när de väntar tillökning. Och packa BB-väskan så klart.

Vill ni följa med oss på vår stundande förlossningsresa framöver kan ni göra det via vårt relativt nystartade och oförskämt bäbiscentrerade Twitter-konto. Jag kommer be Tom twittra under förlossningen (under förutsättning att det fortlöper normalt, så klart). Det är sådana vi är. Tekniknördar.

21+4

Har just passerat halvvägs. Vecka 22. 18 kvar. Efter lång väntan har magen äntligen börjat växa. Fotot ovan är något av en lyckad optisk illusion. Riktigt så stor som magen ser ut att vara är den inte. Jag kan fortfarande dölja att jag är gravid om jag vill. Åtminstone om jag har kläder på.

Wim i magen (ja, nu kör vi med w) sparkar så det förslår. Till och med så det syns utanpå om man har tur. Han är cirka 20 cm lång och väger knappt ett halv kilo. Tre kilo till ska han hinna lägga på sig innan han behagar att titta ut någon gång i mitten av november. Makalöst.

Ja, så nu vet ni hur det ligger till och vad jag tänker på på dagarna. Det är dejligt.

Säg hej till Vim

Ja, han heter så. Underverket som ligger i min mage, gör volter och vinkar samtidigt när han är på särdeles bra humör. 13 veckor gammal. 27 veckor to go.

Vi vet egentligen inte om det är en han eller hon eller något däremellan där inne men jag säger han för jag känner på mig att det är just det det är.

Politiskt inkorrekt, javisst. Men sådan är jag. Och visar det sig att jag gissat fel så kommer jag inte vara den som är den. Då blir det helt enkelt en hon istället. En liten Ava kanske.

Lilla kärleksbarn. Tänk så det kan gå.