Jag tror hon har det!

Det här kommer låta oerhört fånigt. Jag är medveten om det. Men som sagt: jag ska sluta be om ursäkt för den jag är.

En av de händelser som lett fram till min nyvunna insikt om att jag måste "skärpa mig" är TV-serien Allt faller. Något ojämn - särskilt de två sista avsnitten - men ändå ack så genial. Som jag älskade Allt faller. Älskade att jag fick upptäcka hur fullkomligt genial Jonas Gardell är som allvarlig. Jag gick från att vara så förbenat trött på Jonas och Torka aldrig tårar (ett oerhört viktigt ämne men jag tyckte på något vis att ämnet och alla okända män - och kvinnor - som dog hamnade i skuggan av Jonas som självutnämnd förespråkare) till att vilja ha mycket mer. Och så vill jag så klart har mer av Maiken. Maiken som vid första anblick är fruktansvärt jobbig, kontraproduktiv och osäker men som ändå är den som hjälper huvudpersonen Johan rätt i tillvaron. Hjälper honom att hitta sig själv.

Och det är just detta jag vill lyfta fram. Scenen där Maiken och Johan sitter i bilen och hon tvingar den alltjämt konflikträdda och undflyende Johan att utan någon egentlig betänketid ta ställning i olika politiska frågor. "För eller emot? Före eller emot?" Och till slut släpper det. Till slut hittar Johan sin inre röst och modet att tycka till. Varpå Maiken utbrister i spontan operasång: "Jag tror han har det! Jag tror han har det!" När jag såg just den scenen insåg jag att Johan...det är ju jag. Precis det här är mitt problem. Jag är nämligen så konflikträdd och så mån om att vara rätt och att inte verka dum att jag hela tiden lånar andras åsikter. Glider med. Låtsas fatta. Istället för att hitta min egen röst. Hitta det jag brinner för. Hitta det jag vill. Nej, jag är en följare. Och så inser jag att jag liksom karaktären Johan måste vara en oerhört påfrestande människa att ha att göra med. Eller åtminstone en väldigt otydlig människa att ha att göra med. Med suddiga och oerhört flytande gränser.

Shit vad jag skulle behöva en alldeles egen Maiken i mitt liv just nu.