Nu lämnar vi 2020 bakom oss va?

Jag älskar Nöjesguidens framtidsspaningar inför det kommande året.

Lina Thomsgård

s är guld, bl a. Blev så sugen på att göra egen, så here goes.

Vad var det bästa med 2020?

– Att slippa känna Tinder-hetsen som singel.

Vad var det värsta med 2020?

– Att alla Stockholmare blev om möjligt ännu surare. Har blivit slagen tre gånger på gatan.

Hur drabbade pandemin dig personligen?

– Hur har jag inte drabbats? Jag blev 100% arbetslös med gig över en natt i mars, aktierna som jag precis skrutit om i DI störtdök, mina singelaktier likaså. Som om det inte var nog fick jag en vattenskada och har bott i ersättningslägga i fem månader. Den är fin och ligger centralt men det är ändå något över den skrala inredningen som får mig att känna mig som utbytesstudent på nytt. Har börjat äta snabbnudlar igen bara för att…

Vem var roligast på Instagram?

– Nämen

Alexander Dominici

kommer alltid vara min number one med sin klockrena, underfundiga humor. Den är liksom som pappahumor fast ändå inte. Älskar även

Melody

s Bahar Lovelins TikTok Tuesdays, för hon vet precis som jag att det mest roliga finns där. Boppe & Pirvo är humorgenier (@boppe.pirvo). Och Marlene (artisten) är så himla kul i exakt allt. I övrigt känns ju 2020 som Dag Tolstoys år ändå? Får man tycka det utan att va tönt? Klarna-klippet är guld.

Vad ser du fram emot 2021?

– Att spontanhångla till Off The Meds i en trång lokal.

Vem blir the next big thing?

– Åh älskar frågan, det är ju detta jag jobbar med. Mitt tips: håll koll på allt som bubblar bland unga kreativa somalisvenskar/svensksomalier. Fotografen Ikram Abdulkadir, som fotar och säljer egna prints men även ställt ut på konstmuseer och jobbat för bl a STYLEBY (och är sjukt rolig på Twitter); MIKA-signade modellen Ifrah Qasim som håller på att slå igenom internationellt; norska rapparen Musti som jobbar en del med svenska producenter, och svenska artisterna Yasin och Guleed, så klart. Statsvetaren Suad Ali som släppt sin första roman “Dina händer var fulla av liv”. To name a few. Finns många fler!

Vad blir trendigt?

– Att skilja sig, och att tycka att andra människor är allmänt äckliga. Jag tror ärligt talat inte att vi kommer kunna återgå till samma liv igen. Hosta, snörvla och nysa i tunnelbanan blir det nya “klippa tånaglarna i tunnelbanan”. Det kommer kastas onda blickar.

Om vi ska prata roligt: Att prata feels. Efter pandemin är det 100% tondövt att vara 100% yta på Instagram. Sluta använda det som ett LinkedIn för livet. Våga släppa lite på fasaden och erkänn att saker är tunga och jobbiga - medan det pågår. Inte som en tillrättalagd tillbakablick med lyckligt slut.

Vad slutar vi med?

– Okynnesresandet. Därför att vi måste. FN varnar för att vi är på väg mot 3,2 graders uppvärmning och därmed är allt så himla akut att vi omöjligt kan flänga runt och klimatkompensera bort vår dubbelmoral. Jag hoppas också att vi slutar låta våra anhöriga dö och begravas ensamma. Att Coviden fått oss att inse det självklara i att det är en fucking mardröm att dö ensam.

Vad blir årets stora skandal?

– 2021 kommer inte bli FHM...förlåt FoHM:s år. Jag tror på både en och annan backlash kring den svenska strategin och att “skandalen” kommer bli större än att man misslyckats skydda de äldre. Jag älskar Sverige och hur snabbt vi som driver egna bolag fick stöd, men det har blivit tydligt hur samordningen mellan myndigheter och regioner fallerar gång efter annan. Så: sälj din roliga Tegnell-tisha på Blocket nu, innan resten av Sverige gör det.

Vem/vad har satt sin sista potatis?

– Runar.

Vem/vad kommer att få aningen för mycket utrymme i massmedia?

– Runar. Men också alla 16 weeks of hell-kändisar? Herregud - ätstörningar på bästa sändningstid. Bara sluta.

Vem/vad kommer få aningen för lite utrymme i massmedia?

– Jag är LIVRÄDD för att humorserien Streams inte kommer få en andra säsong pga SVT:s besatthet av tittarsiffror. Älskade varenda sekund och kräver mer. Jag kräver även mer Benji Ingrosso i rutan. Det kan liksom aldrig bli för mycket. Har hört att han ska göra ett matlagningsprogram som bl a Edvin Törnblom är med i. Det gör mig lycklig.

Vem skulle du vilja byta liv med?

– Somali-svensk-norska (japp, sa ju!) Hodo Musa som är Lil Nas X:s personliga stylist. Herregud så avis jag är på hennes liv i USA och magiska kreationer. Vore en dröm!

Vad kommer vi låtsas gilla?

– Parmiddagar. Har någon någonsin gillar dem? Nä. Men när allt ska tillbaka till det normala så måste vi ju så klart även ta tillbaka detta otyg. (Tur jag inte är i par.)

Vems klädstil vill vi sno?

– Oj, så mångas. Min kompis - stylisten/designern/modellen

Amanda Persson

; Arwan Hadid; Lil Nas X; Brita Zackari; Babba Rivera, Sarah Klang, Zara Larsson; ROSALIA; Dua Lipa...men den jag tycker är coolast av de coola (och jobbar med bl a svenska klädskaparen Stina Randestad) är Tierra Whack. Hon är precis så space:ad som hon låter. Jag är rätt kär i min egen stil också, faktiskt. Får jag rekommendera den?

Vem kommer vi att störa oss på?

– Jag ger Dag Tolstoy några veckor till, sen hatar vi honom. Men också: anti-vaxxare. Saknar ord för dumheten.

Har du något nyårslöfte?

– Skriva boken jag pratat om i typ tio år? Den ska heta typ “Skilj dig!” Ha.

The trillion dollar startup pitch

It's truly fascinating, really. When you start thinking about it. That an industry that is built on innovation, disruption and new frontiers can fail so hard when it comes to disrupting and re-inventing its own culture. I look around and see hard-working, dedicated, passionate people. All focusing on the same thing: building and inventing the future, "the next Spotify", "the next Pinterest", "the next Klarna", "the next King". But very few seem to look up to see things from a larger perspective. What kind of culture are we building here? What kind of company cultures are we shaping in our startups? Do people feel included? Excluded? Very few people are counting and keeping track of diversity stats. And in a way, I don't blame them. If you're busy building your product, chasing and courting investors, making ends meet while bootstrapping, pitching at conferences, optimizing your user retention by growth hacking, yadi, yadi, yadi (no offense!), there is little time to take a step back to "see the big picture". To evaluate the startup and tech culture as a whole.

So let me do it for you.

As a KTH/MIT-engineer-turned-failed entrepreneur-turned-startup-growth-hacker-and-marketing-consultant, I am both in the startup scene and not. I am close enough to the core of the tech and startup scene (and a female immigrant - check!) to feel affected, to hear stories about discrimination and sexual harassment from female peers and to understand that there are problems that need to be solved. Still, I have the luxury of being able to distance myself from all of this, just enough to widen my perspective and say: "Hey, ok. So I know this is what startup communities and cultures look like in many places, but who says it has to be this way? We can create whatever we want to. We can start something completely new!"

A bit naïve? Possibly. Nonetheless, I refuse to lower my expectations. I refuse to give up my hopes. If Swedes can build hoards of billion dollar businesses from scratch and "represent 33% of Europe's billion dollar exits" then building an inclusive and diverse startup scene should be a walk in the park, right? As long as we all want to and take full/shared responsibility. And we do, don't we? I mean: if 50% of the population can create this, then imagine what including the other half will mean. A trillion dollar market, baby!

Now, here's a story that makes me a bit sad. It's a story of how, a few years ago, the people and politicians in charge of the city of Stockholm (among them Stockholm Business Region) were amazing enough to realize that entrepreneurship is great for the city in many different ways, and decided to invest in making the Sthlm startups scene even more fab. So: among other things, they decided to invite this super awesome American consultant and entrepreneur, Tyler Crowley (@steepdecline), who has a great track record of building startup communities around the globe, to spark the Sthlm community by creating events and meeting spaces that will make people meet. So far, so good. The only issue here is that many times you get what you ask for. In other words: great male organizer/host -> lots of other men. This is of course not always the case, but many times it is. (For more on this topic, read e.g. this article in the Atlantic.)

Now, considering how homogenous the Sthlm/Sweden startups scene is (in the article, Creandum claims that there are no women to invest in, but it took me less than three days to collect a list of > 60 female entrepreneurs who are active in Sweden - will share the list later), one would think that encouraging and enabling diversity would be #1 on the list of things to consider when building a new community. Even more so when you are the city of Stockholm and 1) using tax money to support  the community building, 2) are representing a diverse group of people (Sthlm citizens) that should all be involved and included on equal terms. Thus, one of the first bullet points on the todo list should be to make sure that diversity and inclusiveness is at the core of everything. Anyone who is hired to be part of building the community should know and fully understand this. It should be in that person's DNA.

This does not seem to be the case. Now, I don't want to focus too much on specific events or individuals - we are all part of and responsible for the community that we see - but with "great power comes great responsibility". Sthlm Tech Meetup and #sthlmtech has quickly become the leading community/platform for people to meet. It is THE EVENT. Therefore, we - and especially the companies that are supporting it - should all expect more when it comes to diversity. On stage. Off stage. Anywhere. I mean: FOR REAL. Not just a "lets arrange a separate female event and hand out free tickets" kind of thing. I don't want to pee on anyones parade, all initiatives that lead in the right direction are GREAT, but if we want to see real change, the main events have to be inclusive and diverse too.

Feel free to read some of the comments from #sthlmtechfest in the slideshow at the bottom. I've collected the ones that mention women/men/diversity in one way or another. There are of course hundreds of super positive and excited tweets too, and rightfully so. Still, the tweets below show that it isn't just me being hateful or overly pessimistic here. It is a real issue. The tweets also show that diversity is more that just CSR. It is more than just counting for the sake of it, or counting because it is politically correct to do so. Lack of diversity has real consequences in that it actually makes people feel that they don't belong, that the content isn't relevant for them. They leave. Or even worse: they never show up. Let's discuss why 1000s of women show up at female tech events such as Women in Tech 2014 (MTGx et al) and Women Create Tech at Klarna and inclusive events such as Hackaway (go Martina Elm et al!) and Startup Day (go Marie Sundström et al!), but a lot fewer show up at good ol' regular tech and startup events. I think that says everything.

I have stopped counting the amount of (unpaid) hours that I have spent on helping people find women that can talk/pitch/moderate on stage and on helping them understand why they are having issues with attracting women to their events (including Sthlm Tech Fest). I have had meetings, written emails, written blog posts, had more meetings. And now I am exhausted. I really should focus on creating alternatives. And I really should start charging. :D

Oh, and I actually have a few constructive things to add to all this as well, before I go.

• Here is my list of very concrete things that you can do to get great women to your tech/startup events (#1 is the most important one - so make sure that the official Sthlm tech event has a female co-host. Now!). 
• If you know a female entrepreneur in Sweden, please ask her to respond to my survey.
• If you are a tech/startup/gaming company - make sure to add your job listings in this Facebook group that I created: "Jobbtips till kvinnor inom tech, gaming och startups" (> 900 members and counting)
• If you are a woman in tech/startups/gaming or a woman who wants to work in these industries/fields, join the same Facebook group to be first to hear about great job openings.
• Use Rättviseförmedlingen (not just gender diversity). 
• Use and support initiatives like Geek Girl Meetup a network of > 2000 women in tech (disclaimer: I am an active member).
• Use Jonas Karlssons list of women in tech: Swedish Tech People

Here are a bunch of other articles that cover this topic (most are in Swedish unfortunately - love Google Translate!):

In hope of a more open and inclusive Sthlm tech scene (Johnny Warström, Mentometer)
Why you should #tackanej to #sthlmtechfest (Michael Kazarnowicz)
Dyrt att inte vara jämställd (Thomas Frostberg, Sydsvenskan)
En bredare kultur av grabbighet (Fredrik Wass, @bisonblog)
Sexskandaler och bitcoinmoln (Digitalpodden, Dagens Industri)
Sthlm Tech lovar policy mot sexism (Linus Larsson, Internetworld)
"Bredda basen" (Cathrine Hofbauer, Dagens Industri)
Det är upp till dig, tech (Tanvir Mansur, Alice Marshall et al)
Hur svårt kan det vara? Techbranschens mansdominans. (Brit Stakston)
Hur attrahera fler kvinnor till tech och IT? Sluta prata om tech och IT! (Joakim Jansson, Digital Journey)

And a little bonus:

This recent and great interview with Facebook COO Sheryl Sandberg by the amazing Natalia Brzezinski.

Over and out!

How to get great women to tech and startup events

I've been thinking about this for a while now. Why on earth are there so few women on stage at tech events? Many times even a lower rate than there are women in tech. I've done my hobby research. Asked both female friends and acquaintances with speaker potential, as well as conference committee members, what the issues are. I've helped (and tried to help) conference committees find female speakers. I have raised questions. On Facebook, Twitter, offline. Everywhere. And most importantly: I have promised myself to always say yes if I get the asked (as long as I am physically available and well, needless to say).

Now, after my latest discussion on Twitter (have you noticed that I never seem to learn that Twitter is crap when it comes to discussions?) a very wise friend of mine suggested that I should make a list with the suggestions I have for attracting more women to tech and startup events. Why don't you write a blog post and share it with those who need inspiration? I thought that was a great idea, so here I am. Writing a blog post. With my very concrete, and still pretty general, suggestions.

1. Make sure you have at least one female co-pilot.

"A new study shows that having just one woman on the organizing committee for a conference greatly increases the likelihood of women appearing at the front of the room." [the Atlantic]

I love research. I love studies. This particular study indicates that having at least one woman in your conference committee increases the number of women on stage at your event. Why? Most likely because men consider other men, whereas women consider both men and women. 

Great examples: Startup Day 2014 (arranged by @mariesundstrom) 

2.  Mean it.

Stating officially that you want more women on stage, e.g. publicly in front of your audience or on your official registration page, is a great first step, but in order to succeed you have to do more than that and be serious about it. I mean, dead serious. And you have to know and understand why you want a change. Because breaking old habits and making changes is _not simple. Making women feel welcomed in a world that is normally dominated by men is crazy hard. Even if you only have to do it once. I know many conference committees who want more women on stage and have asked e.g. @rattvise or me personally for help but still don't reach their goal. It is not enough to email/call a number of women once you realize that you have a majority of men in your lineup. And if you still do: please don't start the conversation with "We need more women...". Set your goals and objectives first. Before you even start calling anyone. If your goal is 50/50, then don't settle with less. Look for the best speakers but make sure 50% of them are women. And make sure to ban bad excuses like these: http://instagram.com/p/lJzh7SQyPj/ If you think this is about putting random women on stage just for the sake of it and not because they are equally kick ass, you're not getting it. (If you do, please call me and I will do my best to advice.)

3. Make sure everyone in the committee (if you have one) is on board. 

So, once you have at least one woman in the conference committee and a plan with clear objectives, make sure everyone else involved in organizing the event is onboard, aware of the goals and understand how serious you are about them. This will help. A lot. 

4. Don't take no for an answer.

If there are women who could pitch/talk on stage and you think would be great up there: ask them again and again until they say yes. But be attentive. The closest I've ever been to public startup pitching (apart from non-publicly pitching Thingspotter to VC:s) is pitching my MIT Media Lab thesis to sponsors.  I think I did fairly well, but I know it is _scary. Especially when you are doing it for the first time and you happen to be a woman in a traditionally male-dominated context. So - if you get a no: ask again. Explain why you would love to have her on stage. And again: don't use "we need more women" or "because you are a woman" as arguments. If you want the best people on stage, let them know you think they are the best option based on expertise, background, because she/he has a really cool product or business case coming up, or whatever it may be. Help the person get acquainted with the culture and overall concept of your event. Explain what the rules are. Invite them to the audience first. Again, you have to really want it, believe that it is worth it and that your event will become better with more diversity in the audience and on stage, and work hard for it to actually make real changes.

5. Make sure you reach your target group. 

Do whatever you can to reach your target group - women. A female acquaintance told me: "I would have loved to attend STHLM tech meetup the other week but I hadn't heard of it and the guys at work often times assume that only other men are interested. So I never hear about these things unless I know what to look for." If you want to reach more women, make sure to seed the information in their networks (in addition to the regular/mixed ones), e.g. Geek Girl Meetup (disclaimer: I'm a member), Faces of Tech, @rattvise, Thursday Code Pub, STHLM investing in women, Tillväxtverket, Karin Adelsköld and Mikael Zackrisson's startup podcasts, Swedishtechpeople.com by @jskn; and individuals like myself, @equalityalice, @heidiharman, @a_thorell, @maralkalajian, @mgrutnorrby, @elielk, @annika, @martasjogren, @donnahanafi, @samattsson, @louise_eriksson and many more who have _huge networks and are already engaged in these matters on a daily basis. I would make sure to visit some of these female oriented startup and tech events and promote my own event. Encourage them to attend and/or pitch on stage. 

6. Take affirmative action.

OK, I know this is controversial. Both among women and men. In a parallel universe where men and women are equal, I too would be against positive discrimination. I want to be treated as an individual. Not as a gender. But hey! Unfortunately, we are not in a parallel universe. And as long as the discrimination is positive and for a good cause, I really don't mind. We need to take action to make things change. So, why not offer a bring-a-women-discount to anyone who brings a woman to the event? If you don't want to offer discounts; simply urge people to bring women: friends, colleagues or others who may be interested. Another way of doing it, which I know Tyler Crowley of STHLM Tech Meetup is trying out, is reserving (free/discounted) seats for women or certain female tech/startup networks and organisations. My two cents is that women who attend startup events are more likely to eventually join a startup and/or start their own company, which is why I personally think it is crucial to get women to join the startup and tech communities. (I probably should have stated this earlier.) 

7. No sexist comments allowed. 

Another female acquaintance of mine reacted when she heard a man on stage at a startup event joke: "Sometimes you have to meet the mother before you marry the daughter". Now, you may think this is pretty harmless but still, if getting women to attend and pitch at events like these is really hard and some women feel unwelcomed or lost, then even the most harmless (shabby and dated) comments can do harm. Well, at least they don't help. Make sure to build an event community and culture that makes everyone feel at home and comfortable. If you hear someone tell a sexist joke on your stage, take him/her aside afterwards and say: "Hey, you did a great job up there but I'm really working hard on creating a positive and including culture here and that joke about mothers and daughters...maybe choose another joke next time?" 

8. Invite women on stage anyway.

OK, let's face it. In some cases there _is a lack of women. E.g. women who are founders of a startup and ready to raise VC $. Or as a female friend of mine said: "I wish we could 3D print female tech entrepreneurs, but we can't." Don't get discouraged. Invite women on stage who can inspire in other ways. Women who have managed to raise money, women who inspire others to start companies, women investing in startups, women who aren't the founder or CEO but can pitch anyway, women who know how to attract women to tech companies or startups. Just to exemplify that women are indeed welcome on stage, and again - inspire other women to get on stage. But still - don't just do it because you want women on stage. Make sure that whatever the speakers have to bring to the table adds actual value to your community and audience. But try to be more open-minded. At least initially. 

9. Arrange a women only event prior to or after the main event. 

This idea was mentioned in a meeting that I attended the other day and I like it. I have mixed feelings about separatism but the fact is, many women do seem to appreciate having the option of surrounding themselves with other women only. (I'm part of a few women-only communities myself, actually.) So, why not? Arrange a pre-drink event or whatever where women in tech/startups can meet other women in tech/startups before the big crowd arrives. 

10. Stay informed, involved and updated

When it comes to Swedish female tech startup founders and entrepreneurs: make sure you are updated and in touch with the ones that are out there. Considering how few there are in Sweden (now, let's hope this will change really soon), not knowing them communicates that you aren't taking this seriously. Which brings us back to #2...

Well. That's it for now. 

Thanks Heidi, Annie and Sofia for your valuable feedback and suggestions! I am all ears and would _love to extend this list as much as possible, so please add your suggestions below.

---- ADDITIONAL TIPS ---

11. Don't expect others to do your job

If you want more women, don't just ask people on Twitter or Facebook to help suggest or search for names. Asking for help and using existing networks to find people is of course important and constructive, but in order to make real and long-lasting changes you have to get involved on a  personal level and do more. Reach out to women and tell your side of the story. Why do _you as an organizer want more women on stage?

12. Invite women on equal terms

Make sure to acknowledge the women you approach and invite as much as you acknowledge the men. I have seen several cases where an event or conference "brags" about having women on stage but when I browse the agenda, the men are keynote speakers and the women are in panels, workshops and in "smaller" tracks. So: don't just count. Make sure to include female moderators, keynote speakers etc as well. And if the women you approach say they prefer to be in a panel, tell them their message is so important that you want the spotlight to be on them, and only them for once. (Thanks @gullfot for this addition!)

13. Take full responsibility for the content and messages presented on stage

@mariesundtrom: "Event organizers should look through and approve every speaker presentation prior to the event. Don’t allow speakers to bring their presentation on a stick to the event, because that means you have no idea what they will show to the audience. For example, at Slush, one VC talked about the importance of role models showing two slides of 12 entrepreneurs, all male. I would ask that speaker to work on the presentation before I allow him/her up on stage."

14. Create an interesting context

@mariesundstrom: "You need to provide an interesting context for the speaker to be part of, to make participation worth their time. At Startup Day, we have focused on: 1) diversity, 2) inspiring audience, 3) good cause, 4) getting exposure, 5) opportunity to reach out to extended crowd via video, press, trending."

Digital stress

Till följd av en lång twitterdiskussion om den "digitala stressens" vara eller icke vara skapade jag igår en Storify som sammanfattar diskussionen. 

Jag lade också till en sammanfattning av mina egna tankar kring "digital stress" i slutet av storyn för att kunna ge dem lite mer utrymme än vad twitter kan erbjuda. Här kommer den något editerade sammanfattningen:

Och så fortsätter det. Jag känner på mig att denna diskussion på intet vis är över. Jag känner mig fortfarande förvirrad. Det känns nämligen som att vi i grunden är överens. Man kan känna stress på internet. Stress är universellt. Men medan @jocke och @deeped (för att nämna några) tycker att det är onödigt att prata om "digital stress" eftersom digitala kanaler på intet sätt är ensamma om att skapa stress och pratet bidrar till att "svartmåla" tekniken, så tycker jag, @annaloverus, @britstakton, och @byBalsam (för att nämna några) att man visst kan prata om att även digitala kanaler skapar stress.

Jag försökte dessutom belysa detta med beroende i vår diskussion. Att jakten på likes, RT:s, svar och nya inlägg är som en drog för mig. Det är heller inget nytt. Social bekräftelse och jakten på status är universella drivkrafter. De finns således också representerade i digitala kanaler. Frågar ni mig är debatten om digital stress inte konstigare än den om t ex beroenden. Alkohol, gambling, mat, sex, träning, godis, droger m.m. är alla ting som har egenskaper som triggar beroenden hos folk. Vissa är mer benägna att bli beroende av alkohol, andra av sex. Andra blir inte beroende alls. För de allra flesta är alkohol, mat, sex etc övervägande positiva inslag i vardagen.

På samma sätt vill jag hävda är digitala och sociala kanaler en av flera källor till stress i mitt - och säkert också andras - liv. När jag väljer att prata om "digitala stress" är det alltså inte för att hävda att den är unik i sitt slag. Att internet triggar en slags stress som inget annat kan uppbringa. Att jag för alltid vill göra slut med digitala kanaler för att de "är av ondo". Jag pratar om "digital stress" för att den säger mycket om mig. I likhet med @annaloverus upplever jag "digital stress", men jag upplever också stress kring att jaga samma slags sociala och prestationsbaserade bekräftelse på jobbet, när jag föreläser, fixar events, anordnar fester etc. Det underliggande problemet är med andra ord att jag inte är tillräckligt trygg i mig själv (inte har tillräckligt stark självkänsla) och därför jagar bekräftelse - både i den digitala och den fysiska världen. Same shit, different names.

Däremot vidhåller jag att sociala digitala kanaler har en för mig förstärkt beroendeframkallande och därmed också en stressande effekt. Därför att det finns fler och mer lättillgängliga arenor (kanaler, plattformar, nätverk) på vilka jag kan försöka bli erkänd på. Därför att många av dem bygger på att man ska bekräfta varandra. Därför att så länge jag inte aktivt väljer att stänga av notifikationer etc. så kommer dessa kanaler göra sig påminda och påkalla min uppmärksamhet.

Min ståndpunkt innebär inte att jag avsäger mig ansvaret. Tvärtom. För mig är "digital stress" helt enkelt = stress genererad av att jag är en sucker för den stora mängd lättillgänglig information och chans till bekräftelse som finns i social kanaler online och inte klarar av att begränsa den till (för mig) hanterliga nivåer. Jag står alltså fullt ut för hur min tillvaro ser ut. Vad som triggar mig till både konstruktiva och destruktiva beteenden. Och att det är upp till mig att välja hur, när, och var jag tar del av de digitala kanaler som står till förfogande. Liksom @annaloverus sent omsider har gjort sina val. Men vi måste våga prata om det (ja, även om detta!). Inte låta oss tystas av oron för att teknikaverta personer ska få vatten på sin kvarn. Inte slå ifrån oss för att vi känner att folk som "inte fattar" angriper det internet som vi älskar. Pratar vi om detta på rätt sätt - balanserar problematiska aspekter med allt det som är bra - så kommer det gå bra. Jag lovar.

Om att klicka

Om ni visste hur många gånger jag känt mig dålig. Dålig på det jag gör. Dålig som person. Vimsig. Tramsig. Ofokuserad. Värdelös. Ja, ni fattar.

Det har inte alltid varit så. När jag var liten hade jag världens bästa självförtroende. Jag vilade i vissheten om att jag var speciell. Att jag kunde åstadkomma vad som helst. Och att jag en dag skulle bli något stort.

Sen kom verkligheten emellan. Jag upptäckte att jag tog för mycket plats. Jag var besvärlig. Högljudd. Till och med bråkig ibland. Så jag gick på eget initiativ på regelbundna besök hos skolans kurator för att försöka få klarhet i varför jag inte passade in. Och så kom jag på något sätt fram till att jag nog borde lugna ner mig lite. Rätta in min i leden. Vara mer som andra är. Så kommer det att ordna sig. Så jag blev snäll; i princip över natten. Och det fungerade. Men blev som en drog. Jag blev som besatt av tanken på att alltid vara omtyckt av andra. Ingen skulle få ha en anledning att tycka illa om mig. Det var nog där och då jag tappade bort mig själv. Tror jag.

Det har dessutom inte blivit bättre av att jag sedan jag börjat jobba hamnat i yrkesroller, organisationer och grupper som på ett eller annat sätt fått mig att tro ännu mindre på mig själv. Jag har helt enkelt haft sämre självförtroende när jag slutat än när jag först började. Vilket - needless to say - har känts oerhört frustrerande. Jag har - när allt känts som mörkast - i första hand anklagat mig själv. (Jag höll helt enkelt inte måttet. Borde kanske inte jobba alls. Nu är jag avslöjad som den patetiska bluff jag är.)

På senare tid - som en del i processen att hitta rätt här i livet - har jag dock börjat försöka tvinga mig själv att tänka om. För trots alla jobbrelaterade motgångar finns det fortfarande en liten, liten men ändå envis och förvånansvärt stolt röst som säger att jag är sjukt bra. Att om jag bara hittar rätt uppgifter och rätt sammanhang så kan jag göra underverk.

Just därför var det så oerhört skönt att i dagarna få läsa tidningen Resumés (förhållandevis) långa intervju med den duktiga och inspirerande copywritern Ulrika Good som bara något år efter att hon stod på toppen av sin karriär blev uppsagd. Jag fotograferade det jag tyckte var kärnan i intervjun:

Det var då jag insåg att huruvida man är "bra" eller "dålig" handlar om i vilken kontext man befinner sig. Får man jobba med tillsammans med människor som man klickar med kreativt, som man klickar med kreativt och som har förtroende för en kan man åstadkomma vad som helst.

Kanske, kanske vågar jag nu tänka tanken att allt inte är mitt "fel". Att allt inte hänger på mig. Att det även i detta fallet "takes two to tango" som man säger ibland om man är en vän av klichéer. Kanske, kanske vågar jag nu ta den där inre rösten på allvar istället för att avfärda den som vore den en ensam gammal kattkvinna med maniska vanföreställningar.

Kanske.

Om att känna sig själv

Efter allt plidderpladder om hur lite jag känner mig själv tänkte jag försöka mig på en liten övning. Inspirerad av en bloggare som verkar känna sig själv väldigt bra, niotillfem. Eller Sandra Beijer som hon ju egentligen heter. Hur svåra frågor Sandras läsare än ställer till henne, har hon ändå alltid ett svar. Oftast ett väldigt specifikt och intressant sådant. Sandra och jag är dock väldigt olika. Hon är en ung, livsnjutande copywriter som tills nyligen bodde i NYC. Hänger på festivaler, älskar nyvakna pojkar med rufsigt hår och dricker rödvin och röker i vackra lägenheter med ännu vackrare människor. Medan jag lagar slumpmässigt utvald måltid ur veckans Linas matkasse med två snoriga blöjbarn hängandes i klänningen. Men jag beundrar på något sätt Sandras sätt att bygga sitt eget personliga varumärke på. Det känns både genuint och otroligt genomtänkt på samma gång. Enhetligt. Visst är jag medveten om att det är en väl utvald del av ett liv men ändå. Jag tänker att det är en början. Att bestämma vem man vill vara i det offentliga. Vad man vågar stå för. So, here we go. Här kommer en lista i sann niotillfem-anda:

101 saker jag tycker om

1. Ljudet av musslor i kastrull.
2. Att somna till Kristoffer Triumfs röst i valfri Värvet-intervju.
3. Pappas marillenknödel med alldeles för mycket florsocker på.
4. Att träna så hårt att jag inte orkar gå efteråt.
5. Woody Allens NYC-filmer.
6. Oscar de la Renta-klänningar.
7. Narnia. Inte minst isdrottningens Turkish Delight.
8. Per Anders Fogelströms Min stad-serie om Stockholm.
9. Kung Sigismund (jag var kär i honom när jag var typ 6-7 år).
10. Saltlakrits.
11. Att sitta under infravärmen på Mellquists uteservering vid Bysistorget.
12. Dokumentärer om "vanliga" människor.
13. Ett riktigt varmt och långt bastubad i vedeldad bastu följt av en simtur i närmsta sjö.
14. Nick Drakes sånger.
15. Skogskyrkogården. Ett måste att gå in via huvudentrén.
16. Svartvinbärssylt.
17. Doften av nystött kardemumma.
18. Stockholms stadsmuseum.
19. Cirkusen i Bragehallen på Skansen.
20. Översminkade/överklädda ballroomdansare.
21. Transvestiter som inte lyckats dölja att de är män.
22. Zinfandel i enormt vinglas.
23. Chokladfondant, denna världens bästa och enklaste dessert. Ju rinnigare desto bättre, så klart.
24. Solange Knowles.
25. Levnadsöden och fina gamlingar som berättar dem.
26. This American Life.
27. Röda mattan-bilder på flådiga klänningar.
28. Kunglig flärd.
29. Hotellfrukost. Buffé är ett plus.
30. Nytvättade sängkläder. Minst 700 i trådtäthet.
31. Boken "Spill". Världens bästa snusk in disguise.
32. Go'kvällsmys (när det inte handlar om hundar).
33. Kändisskvaller.
34. Philip Seymore Hoffman.
35. Arja Saijonmaa.
36. New York. Särskilt community gardens, East Village, Lower East Side och det dolda.
37. Vurmas räksallad.
38. Drinkarna på nya Indian Garden på Västgötagatan.
39. Leif Andrée. Sveriges egna Philip Seymore Hoffman.
40. Kombinatorik. Så skönt att slippa decimaler.
41. Spårvägsmuseet.
42. Leka ung på Trådgår'n.
43. Secondhandklänningar med mycket glitter och enorma axelvaddar.
44. SVT Play och Ted Valentins fina hack BestofSVT.se.
45. Heleneborgsgatan i motljus.
46. Bakverkets stora frukost.
47. Nina Simone.
48. Lillbabsmuseet i Järvsö.
49. Hårmassage hos valfri frisör.
50. Solidaritet.
51. Svåra ekvationer.
52. Method Man. Enda rappen jag tål.
53. Enorma Excelark med smarta funktioner.
54. Doften av son som nyss ätit godis.
55. Fazers Fruktkusar.
56. Audrey Horne i Twin Peaks. Särskilt när hon dansar, ni vet.
57. Bröderna Ronge. Inte minst Stefans Instagram.
58. Parklekar. Särskilt den i Rålis.
59. Bageriet i Hornstulls tunnelbana.
60. Märta Tikkanen. Sans Henrik.
61. Maud Nycanders dokumentärer.
62. Långa röda naglar a'la Ingalill Mosander. Värda alla kärleksförklaringar.
63. Hellasgården.
64. Att köra bil jättesnabbt på tom motorväg, i mörker och med hög musik på.
65. Historien om när spöket Laban smygäter kockosbollar.
66. Eddie Izzard.
67. Sötpotatis. Så underskattad.
68. Helena Henschen, Margaret Atwood, Kerstin Ekman och Marianne Fredriksson.
69. Elin Ruuths diktsamling "Fara vill".
70. Soundcloud.
71. Instagram. Mitt nya Facebook.
72. Violgodis i liten ask.
73. Citronyoghurt.
74. Underbara kvinnor vid vatten. Boken alltså. Skriven av Monika Fagerholm.
75. Pork Buns.
76. Stekt inlagd strömming.
77. Den oändliga historien. Särskilt den gyllene ormen på bokpärmen, den uråldrige sköldpaddan, kejsarinnan och draken Falkor.
78. Neonfärger i lagom doser.
79. Matbloggen och -appen Green Kitchen Stories.
80. Att botanisera i utländska matbutiker.
81. Österhaninge kyrkas sneda kyrkotorn.
82. Lina Thomsgård. Detta kreativa PR-geni och feministiska föredöme.
83. diy.org
84. P3 Dokumentär. T ex avsnitten om Kongo-krisen, Lidingöligan och Diskoteksbranden.
85. Regissören Michel Gondry.
86. TV-programmet "Vem tror du att du är".
87. Hemgjord leverpastej.
88. Cecilia Blankens blogg och stil.
89. Färgglada skor.
90. Grapefrukt.
91. Museishoppar.
92. Axas kanel- och fruktmüsli. Good shit.
93. Seyhmus vegetariska restaurang.
94. Dokumentären Grey Gardens.
95. Lotta Lundgren.
96. Toca Boca.
97. Bandet Glass Candy
98. Att berätta sagor för mina storögda barn.
99. Att somna om efter frukost.
100. Vissa delar av Olof Palme.
101. Killar som kan dansa.

Nu vill jag att ni analyserar mig. Vem sjutton är jag?

Korta stunder av att vara en okej människa

Lyssnar ni på Kristoffer Triumfs Värvet? Långa, (mer eller mindre) djupgående intervjuer med diverse underhållare och kändisar. Om inte så borde ni. Åtminstone på några av avsnitten. Såsom Lotta Lundgren, Mona Sahlin, Annika Lantz, Lina Thomsgård, Mathias Engdahl. Och så Kristoffer Appelquist. Särskilt om ni liksom jag känner att ni famlat i mörkret alldeles för länge. Inte riktigt vet vilka ni är. Jagar kickar. Eller om ni inte tycker om er själva. Jag lyssnade på avsnittet för första gången för många månader sedan. I veckan lyssnade jag på det igen eftersom alla hyllat avsnittet så mycket och jag inte riktigt känt samma sak. Jag gav det en andra chans, helt enkelt. Och det är jag väldig glad för. Kristoffers insikter är inte rocket science men ändå värda att upprepa. Han verkar ha gått igenom en hel del (eller som han säger själv: "Jag har varit rätt fucked up faktiskt.") men hittat sig själv. Vågat skala bort det som inte är han. Här nedan kan ni läsa det som påverkade mig allra mest. Stundtals kändes det som att Kristoffer rentav talade direkt till mig:

Kristoffer T: Tanken på att göra saker själv kändes så jävla avlägsen för mig otroligt länge...Sen jag fick barn egentligen så insåg jag att herregud; jag kan inte låta andra stå vid rodret i mitt liv hela tiden. För det har ju alltid varit så. Att det har varit slumpen som har fått mig in på nya banor liksom... Hur ingjuter man det självförtroendet i sina barn, att du kan göra det här själv, liksom? 

Kristoffer A: Det som jag vill säga till barn är snarare: Ni är fantastiska människor med fantastiska inneboende egenskaper. Om ni bara lyssnar på er själva och kollar om ni har kompassen som säger - vad vill jag göra, vad känns bra i magen och vad får jag lust av? Vad är det som får mig att hoppa upp på morgonen? Vad är det verkligen som väcker min lust? Om ni använder den kompassen så har ni alla verktyg som ni behöver för att ta er fram i denna fullständiga apokalyptiska brandhärjade djungel av AIDS och miljöförstöring och ondska, liksom. En enskild människa kan leva ett lyckligt och trevligt liv om man lyssnar på sitt hjärta och man lyckas fånga dagen lite. Och om man hittar de där människorna på kontoret som har hjärtat på rätt ställe och unnar sig ibland att hjälpa någon annan.

Jösses. Detta med att våga ta makten över sitt eget liv. Inte bara glida med. Det är där jag är nu. Jag måste våga göra det även om det verkar så läskigt. För precis som Kristoffer Triumf har jag mest bara glidit med. Valt det som känns roligt och bra men inte styrt. Men hur sjutton vågar man?

Generellt sett känns det som att män är bättre än kvinnor på att göra som de vill. Göra det som känns rätt. I min skola satt flickorna alltid längst fram i klassrummet och gjorde allt som läraren sade medan killarna satt längre bak och tänkte att "detta är inte relevant för mig". Nu generaliserar jag så klart - men ändå. Kan det vara så att tjejer i större utsträckning uppfostras till att vara just duktiga. Medan killar i större grad får och vågar anlägga en "fuck it"-attityd redan från början? Är de därför det är så många fler män som startar eget? Kastar sig ut. Varför har jag själv alltid varit så obeskrivligt fixerad vid att vara duktig i andras ögon istället för att tänka på vad jag vill? Varför vågar jag aldrig bara säga "fuck it!" och förverkliga mina drömmar? Jag vet inte.

Hursom. Kristoffer Appelquist pratar även om hur det är när man är så upptagen med att vara på ett visst sätt att att man helt missar vad andra gör och säger. Man lär sig inget för att man är helt uppe i sig själv. Igenkänning även på det, för min del. Och så detta med självkänsla versus självförtroende. Jag har lite av båda; i grunden är jag trygg i mig själv. Men ändå. Jag är påverkas lätt av andras feedback och åsikter. Och framför allt: jag jagar prestationer. Så, nja. Jag har helt klart en hel del att jobba på där.

Kristoffer T: Jag vet inte hur vi kom in på det men när vi stod här i köket så pratade du om självförtroende. Du hade en så jävla bra anekdot. 

Kristoffer A: Jag har fått lära mig att självkänsla är en sak och självförtroende  en annan sak. Självkänsla är att man vet om att man är lika mycket värd som andra människor oavsett om man knarkar eller om man sitter i fängelse eller så. Även om man uppför sig dåligt så har man ett människovärde som är okränkbart. Har man den känslan - att jag är lika mycket värd oavsett om jag lyckas eller inte lyckas - då har man bra självkänsla. Självförtroende är att man har en erfarenhet av att jag har en kapacitet. Jag skulle kunna öppna en korvkiosk. Jag skulle kunna bli ståuppkomiker. Självkänslan byggs upp av att föräldrarna älskar en när man är barn; helt villkorslöst. Att de inte belönar en för ens beteende utan att de kramar en även när man har varit dum. Självförtroendet däremot bygger man upp själv; genom att våga göra saker. Genom att vara modig. Genom att göra saker man egentligen inte vågar så bygger man upp självförtroendet. Självkänslan är däremot svår att bygga upp själv...När jag verkligen bestämde mig för att jag *måste* börja tycka om mig själv. Det kan inte vara så att jag håller på med standup comedy eller teater eller twitter eller så för att få korta kickar. För att få korta stunder av att känna att jag är en okej människa. Det kan inte handla om det. Min arbetslust måste vara större än så. Det måste vara att jag tycker att det är kul. Jag vill ha glädjen som drivkraft inte ångesten." 

Så gör er själva en tjänst och lyssna. Det är om inte annat skönt att lyssna på en människa som har en så tydlig övertygelse.