Thursday, March 18, 2010

En helg olik andra

Ni som följer denna blogg vet att jag för ett tag sedan uppmanade mina vänner att dominera mig. Birta (@birta) var den enda som nappade. I kommentarsfältet kan ni se hennes detaljerade men fantastiska schema för helgen som var. Och jag lydde. Inte till punkt och pricka men så gott jag kunde och hann med. Utan att överdriva kan jag säga att det var en helt fantastisk upplevelse. Birta och jag verkar ha väldigt lik smak. De flesta aktiviteterna hade jag länge tänk att jag vill testa.

Här nedanför hittar ni lite suddiga iPhone-bilder som får fungera som bevis.

Jag började helgen på biograf Victoria där jag såg dokumentärfilmen "50 years! Of love?" (som en del av Tempo dokumentärfilmsfestival). Filmarna Karin Slater och Steven Bartlo frågar sig inför sitt eget bröllop om det är möjligt att leva (lycklig) med en och samma person i 50 år? Precis min kopp te!

Därefter ett snabbt besök till 50-talsbutiken Sivletto som har ett mysigt litet café...

...där jag bröt min strikta GI-diet för denna lilla goding (helt klart värt det!).


På kvällen gick vi till den eritreianska restaurangen Jebena...

...där vi åt god mat med händerna och...


...dansade.

På söndagen gick jag och Linda en topprepskurs på Klätterverket i Sickla. En pärs för mig som är höjdrädd. Men det gick över förväntan - vi tog oss båda upp till toppen av barnväggen. Efter det fick det vara nog.

Bada isvak hanns tyvärr inte med. Det kommer förhoppningsvis nästa vecka då jag far till fjällen.

Tack Birta!

Växtvärk

Går igenom någon slags kris just nu. Har alltid sett självinsikt som en av mina främst styrkor men nu när jag sagt upp mig och letar nytt jobb har jag plötsligt tvingats att omvärdera mig själv och den jag trott att jag är. 30+ intervjuer och förutsättningslösa luncher med diverse byråanställda, entreprenörer och chefer till trots går jag imorgon ut i total och brutal arbetslöshet. Jag. Arbetslös. Oönskad. Värdelös. Så går tankarna av ganska naturliga skäl. Och som jag skäms. Jag skäms för att jag trodde att jag helt sonika kunde säga upp mig och enkelt få ett nytt jobb inom tre månader. Till en början kände jag mig nästan hög på tanken att jag varit så modig att jag tagit saken i egna händer och avslutat min anställning. Nu känner jag mig bara dumdristig. Dum som trodde att jag kunde gå emot normen - först hittar man ett nytt jobb, därefter avslutar man det nuvarande.

Nåja. Jag hade ett oerhört ärligt och givande samtal med en föredetta kollega idag. På ett plan gjorde det ont att höra sanningen och tvingas att omdefiniera bilden av mig själv, men samtidigt kom jag till insikt. Tidigare kunde jag inte alls förstå vad som var fel. Hur kan jag som har två högskoleutbildningar, har pluggat utomlands vid ett flertal tillfällen, kommer direkt från en inflytelserik tjänst inom ett stort och välkänt mediebolag och är duktig och omtyckt inte få ett jobb som jag vill ha? Nu förstår jag. Jag har levt i en bubbla. I en skyddad verksamhet utan hårda vinstkrav där jag fått förtroendet att driva min egna lilla verksamhet, har fått en fin titel och i mångt och mycket känt mig jämställd mina seniora kollegor. Efter 1 1/2 års anställning kommer jag sedan ut i den hårda världen. Söker jobb på diverse byråer och presenterar mig som "strateg", "projektledare" och "senior" medan mitt CV och tidigare arbetslivserfarenhet (har aldrig jobbat på byrå!) säger något helt annat. Plötsligt är det upp till bevis som gäller och där har jag inte mycket att komma med. Tyvärr. Byråer (och de flesta andra företag) behöver i de flesta fall inte fler "strateger", "tyckare" eller "tänkare". De letar efter folk med konkreta och mätbara prestationer i bagaget, som kan sälja och locka in nya kunder. Inte en flummig omvärldsanalytiker med akademisk bakgrund som spanar medietrender på dagarna. Ska jag in i nya branscher och verksamheter får jag vackert kliva ner från mina höga strategihästar och börja om från början. Inse att jag är nybörjare. Junior, som det också kallas. Det är den hårda sanningen som jag nu måste se i vitögat.

Fan va ont det gör att inse att jag hela tiden varit så fel ute.

Nu ska jag låta det smärta och värka ett litet tag till. Kanske tycka synd om mig själv litegrann. Äta choklad.

Sen tar jag nya tag.

Saturday, March 13, 2010

Thursday, March 11, 2010

Twitterbebis

Jag vet med säkerhet att alla inte håller med men jag älskar det. Älskar vadå?, undrar ni. Twitterförlossningar, svarar jag. Min föredetta kollega Johanna och hennes prins Daniel fick till sin stora förvåning åka till BB redan i förrgår, en månad för tidigt, då vattnet gick i sann Hollywoodstil. Sedan dess har inte mycket hänt. Vattnet ville ut, men inte Herr Bäbis, kan man säga. Detta, och en del annat, har Johanna (@jossibaloo) och Daniel (@dannyboysthlm) twittrat om de senaste dygnen. De rapporterar plikttroget minsta framgång och motgång. Det är här och nu och vi får alla vara med om vi vill. Och det vill vi. Ja, åtminstone vill jag det. Mycket hellre än att sitta och undra och sedan få ett mass-SMS när allt väl är över. Att både Johanna och Daniel är underhållande som få gör inte saken värre. Johanna skriver:
Du är ju trots allt från Tornedalen, detta genetikens eldorado, påpekar @dannyboysthlm när jag tycker värkarna är lite tunna.
Mental note: gör inga fler barn. RT @dannyboysthlm: Mental note inför barn #2: Kom ihåg att ta med tandborste i väskan.
Så himla lite som behövs, fick två stressande telefonsamtal och fjuttvärkarna stannade direkt. Sensitiv typ, bebisen.
Ligger och glor på värktv igen. Denna gång utan värkar. Totally värdelöst. Nu inte ens fjuttvarianten.
Långtråkigt på Danderyd. Enda som får blodtrycket att höjas är en massa idioter som skäller på oss för att vi twittrar när vi borde UPPLEVA.
Jag menar, jag har legat blick stilla i en säng i snart 48h. Jag har UPPLEVT taket till vårt rum ganska länge nu.
Och Daniel skriver:
Status quo på BB. Bebisen totalt ointresserad av världen utanför. Lär växa upp till en bokmal som sitter i ett hörn och filosoferar.
Exakt ett dygn sedan vattnet gick. Knappt en millimeter närmare förlossning. Tur att vi har sköna sängar på avdelningen. #envisbebis
Vet ni att Johanna och Daniel och deras #twitterbebis lyckats twittrat sig hela vägen in i dagens City? Inte illa, va.


Foto: @jossibaloo

Säg, är det inte underbart? Ungefär som att vara där. Typ. Och så länge det inte finns något annat att göra än att vänta, och det inte är någon direkt fara på taket, så varför inte?

Jag skulle göra detsamma.

Alla gånger.

[UPPDATERING]

Lilla Tage har nu kommit till världen. Välkommen.

Saturday, March 6, 2010

Dominera mig

8:35. Har varit uppe i över en timme. Sagt "Hejdå. Jag älskar dig jättemycket. Skicka SMS när du mellanlandar." till Tom innan han tog sin resväska i hand, gick ut och stängde dörren. Det är hans tur att åka till San Francisco. Lycko han.

Jag har på sistone funderat mycket på hur jag kan göra livet mer spännande, för ibland tycker jag att jag har så fasligt tråkigt. Har redan hunnit shoppa online flera gånger. En scarf och en klänning och en skjorta. Men shopping är ett väldigt kortvarigt nöje. Och synnerligen ohållbart på alla sätt och vis. Inte minst ekonomiskt.

Men så igår kom jag på det. Lösningen. Jag kom att tänka på en vän, Lina, som sedan ett tag tillbaka jobbar på en dokumentär om en kvinna som skrivit kontrakt med en annan kvinna om evig lydnad. Jag måste erkänna att det är något med tanken på att lägga sitt liv i någon annans händer som lockar mig. Jag tänker att det är ungefär som att tro på Gud eller hänge sig till tärningar. Man slipper undra - undra vad man ska göra härnäst och framförallt: om man valde rätt. Det är bara att gilla läget och acceptera eftersom det är någon annan som bestämmer. Ja, det är som att vara barn på nytt.

Och så är det detta med vanor. Så lätt att gå i cirklar i livet. Att gå på i sina egna fotspår. Alltid gör samma saker. Samma val. Igenkänning smakar gott.

Just därför ska jag nu göra så här: en helg i månaden ska någon av mina vänner får bestämma vad jag ska göra just den helgen genom att välja:

  1. ett brunchställe/en middagsrestaurang
  2. ett museum/event
  3. en butik
  4. en träningsform
  5. något valfritt
Och så ska jag bara vara snäll och lyda. Jag är fasligt duktig på att vara snäll.

Hojta till om du vill vara först ut.

[UPPDATERING]

Har du en utmaning, skriv den i kommentarsfältet här nedan.

Tuesday, March 2, 2010

Chicken thighs

Det är särskilt när jag ser små glitterdrömmar som dessa blå shorts från H&M som jag sörjer att jag har kycklingben. Det hjälper inte att Tom säger att mina ben ser smarriga ut: "Man vill liksom strö lite allkrydda på dem och äta upp dem". Jag avskyr dem ändå.

Suck.