Mirakel

Ja, det är evigheter sedan jag skrev något sist. Eoner av tid. Och tänk så mycket som hunnit hända. Jag tittar på det där fotot på mig. I röd klänning. Då var det femton dagar kvar till den stora dagen. Det visste jag inte då. Men det vet jag nu. Den 15 november klockan 14:58 kom det lilla miraklet Wim ut med rasande fart. Förlossningen var som en dröm. Snabbare och smidigare än jag någonsin vågat hoppas. Plötsligt var han bara där. Vår efterlängtade son.

Det som kom efter förlossningen var för min del inte lika lätt. Bristningar, ont i ryggen, mjölkstockningar och sveda, ständig brist på sömn och stress. Jag har nog aldrig varit så trött och sliten i hela mitt liv. Varför pratar man inte om just detta? Om hur jobbig - och faktiskt ofta väldigt tråkig - den första tiden efter förlossningen är. Inte förrän efter tre månader började det kännas bättre. Först då fick jag tid över till mig själv.

Och i morgon fyller han alltså fem månader, lilla Wim. Nästan ett halvt år. Han är inte längre en liten hjälplös nyfödd utan en stor bäbis med en tydlig egen personlighet och en stark vilja. Jag föredrar det så. Ja, jag älskar det. Det gör jag faktiskt. Och jag känner att jag faktiskt passar att vara förälder, om man får säga så. Jag som som barn slet huvudena av mina barbiedockor och släpade sten och skrot i min dockvagn. "Det är första gången jag ser dig leka med dockor", sa pappa en gång när han såg mig byta blöjor på Wim.

Ja, så är det nog. Det är första gången jag leker med dockor.

Det var sjukt värt att vänta på.

Baby love, my baby love

Ja ni. det var himla länge sedan vi sågs sist. Flera, flera månader. Och mycket har hänt sedan dess. Framför allt har jag vuxit. Både på bredden och på tvären. Nu vill jag helst inte växa så mycket mer. Den 17 november är det sagt att lille Wim i magen ska titta ut. Knappt två veckor kvar. Känns oerhört surrealistiskt. Hur förbereder man sig egentligen för en så stor händelse? Jag som alltid försöker vara väl förberedd. Nu känner jag mig mest förvirrad.

Graviditeten har varit över förväntan. Fantastik, skulle jag nog våga säga. Jag har mått oförskämt bra; under långa perioder bättre än jag gör när jag inte är gravid. I vecka 38 kan jag fortfarande röra på mig relativt obehindrat och tränar på gym två gånger i veckan för att fortsätta må bra och känna mig stark. Träning är den bästa medicinen. Tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg det ibland.

Nu återstår väntan. Jag jobbar veckan ut. Sedan hoppas jag att jag hinner vila litegrann. Fylla frysen med köttfärssås sådär som alla tydligen gör när de väntar tillökning. Och packa BB-väskan så klart.

Vill ni följa med oss på vår stundande förlossningsresa framöver kan ni göra det via vårt relativt nystartade och oförskämt bäbiscentrerade Twitter-konto. Jag kommer be Tom twittra under förlossningen (under förutsättning att det fortlöper normalt, så klart). Det är sådana vi är. Tekniknördar.

21+4

Har just passerat halvvägs. Vecka 22. 18 kvar. Efter lång väntan har magen äntligen börjat växa. Fotot ovan är något av en lyckad optisk illusion. Riktigt så stor som magen ser ut att vara är den inte. Jag kan fortfarande dölja att jag är gravid om jag vill. Åtminstone om jag har kläder på.

Wim i magen (ja, nu kör vi med w) sparkar så det förslår. Till och med så det syns utanpå om man har tur. Han är cirka 20 cm lång och väger knappt ett halv kilo. Tre kilo till ska han hinna lägga på sig innan han behagar att titta ut någon gång i mitten av november. Makalöst.

Ja, så nu vet ni hur det ligger till och vad jag tänker på på dagarna. Det är dejligt.

Dansa min docka

Idag är det sommar. För att fira dansar jag och Vim till Armand van Heldens remix av Uffies ADD SUV [Spotify]. Han sprattlar som om han aldrig gjort annat.

Hans vänner

Min man har världens coolaste och roligaste vänner. Lite egna, kan man nog också säga. Och de tar hand om mig som vore jag deras egen lilla maskot. De vet att vägen till mitt hjärta går via teknik och utnyttjar det hänsynslöst. Jag rodnar nästan av uppmärksamheten ibland.

Just nu gäller det så klart graviditeten och allt vad den för med sig.

Inom loppet av bara några dagar får jag två mail - ett från Tommy och ett från Anders med tips på iPhone-appar som kan vara bra att ha om man är mitt uppe i detta med att "skaffa" barn. Ska så klart testa båda och återkomma med utvärdering.

Mest intressant i den fas jag nu befinner mig i är Contraction Master som både Anders och Tommy tycker att jag ska testa. En app som helt enkelt hjälper en att beräkna hur lång tid det är kvar till nästa värk.

Tommy bifogar dessutom följande tänkbara skräckscenario om vi mot förmodan skulle nöja oss med en vanlig klocka:

Pau: Aj, hur långt är det kvar?

Tom tittar på klockan och tänker. "Hmm, när var det den satte igång? 15:13? 15:16? Nej det var nog förra timmen.

Pau: HUR LÅNG TID!!

Tom: Äuhm, inte så länge till...

Hujedamej, det vill vi undvika så klart.

Anders tipsade mig dessutom om menstrackarapplikationen (ja, det är ett ord) iPeriod Ultimate.

Lite försent nu kanske, men för ungefär ett halvårsedan letade jag med ljus och lykta efter just en bra mensapplikation. iMensies var den bästa jag kunde hitta då. (Det supertöntiga namnet fick mig att gömma appen längst ner på sista sidan i telefonen och innerligt hoppas att ingen annan än jag skulle hitta den). Med iMensies kunde jag relativt enkelt räkna ut att jag (till min stora förvåning) hade en hela 50 dagar lång menscykel (sic!). Och ja, resten, är som man ju säger ibland, historia.

Tekniksajten Lilla Gumman har för övrigt testat och utvärderat ett antal gravidappar för iPhone. De gör mycket annat bra också för alla som tycker om och är nyfikna på teknik men kanske samtidigt tycker att det är lite läskigt.

Nåja. Hursomhaver. Tack, grabs. Det värmer att ni bryr er.

Säg hej till Vim

Ja, han heter så. Underverket som ligger i min mage, gör volter och vinkar samtidigt när han är på särdeles bra humör. 13 veckor gammal. 27 veckor to go.

Vi vet egentligen inte om det är en han eller hon eller något däremellan där inne men jag säger han för jag känner på mig att det är just det det är.

Politiskt inkorrekt, javisst. Men sådan är jag. Och visar det sig att jag gissat fel så kommer jag inte vara den som är den. Då blir det helt enkelt en hon istället. En liten Ava kanske.

Lilla kärleksbarn. Tänk så det kan gå.

Stardoll

Jo, det är ju så att jag råkar ha fått ett nytt jobb. Är numera Head of Product Strategy på Stardoll - ett modeinriktat, virtuellt community för tjejer. Jag ska jobba med produktutveckling, enkelt uttryckt. Kan knappast tänka mig ett roligare jobb. Efter att ha ägnat dagarna åt att fundera på papperstidningens framtid känns det i ärlighetens namn oerhört befriande och fräscht att få prata om saker som huruvida ett glittrigt läppglans ser tillräckligt realistiskt ut. Dessutom älskar jag målgruppen: tjejer i åldrarna 7-17 år. Finns nog inte en mer heterogen, mångfacetterad, kräsen och rastlös konsumentgrupp. Ställer krav på att tjänsten vi levererar verkligen är välgjord, relevant och trovärdig.

Om du får för dig att testa Stardoll heter jag pauspling och ser ut ungefär så här:

Visit my Stardoll Suite

Visit my Stardoll Suite

Twitterbebis

Jag vet med säkerhet att alla inte håller med men jag älskar det. Älskar vadå?, undrar ni. Twitterförlossningar, svarar jag. Min föredetta kollega Johanna och hennes prins Daniel fick till sin stora förvåning åka till BB redan i förrgår, en månad för tidigt, då vattnet gick i sann Hollywoodstil. Sedan dess har inte mycket hänt. Vattnet ville ut, men inte Herr Bäbis, kan man säga. Detta, och en del annat, har Johanna (@jossibaloo) och Daniel (@dannyboysthlm) twittrat om de senaste dygnen. De rapporterar plikttroget minsta framgång och motgång. Det är här och nu och vi får alla vara med om vi vill. Och det vill vi. Ja, åtminstone vill jag det. Mycket hellre än att sitta och undra och sedan få ett mass-SMS när allt väl är över. Att både Johanna och Daniel är underhållande som få gör inte saken värre. Johanna skriver:

Du är ju trots allt från Tornedalen, detta genetikens eldorado, påpekar @dannyboysthlm när jag tycker värkarna är lite tunna.

Mental note: gör inga fler barn. RT @dannyboysthlm: Mental note inför barn #2: Kom ihåg att ta med tandborste i väskan.

Så himla lite som behövs, fick två stressande telefonsamtal och fjuttvärkarna stannade direkt. Sensitiv typ, bebisen.

Ligger och glor på värktv igen. Denna gång utan värkar. Totally värdelöst. Nu inte ens fjuttvarianten.

Långtråkigt på Danderyd. Enda som får blodtrycket att höjas är en massa idioter som skäller på oss för att vi twittrar när vi borde UPPLEVA.

Jag menar, jag har legat blick stilla i en säng i snart 48h. Jag har UPPLEVT taket till vårt rum ganska länge nu.

Och Daniel skriver:

Status quo på BB. Bebisen totalt ointresserad av världen utanför. Lär växa upp till en bokmal som sitter i ett hörn och filosoferar.

Exakt ett dygn sedan vattnet gick. Knappt en millimeter närmare förlossning. Tur att vi har sköna sängar på avdelningen. #envisbebis

Vet ni att Johanna och Daniel och deras #twitterbebis lyckats twittrat sig hela vägen in i dagens City? Inte illa, va.

Foto: @jossibaloo

Säg, är det inte underbart? Ungefär som att vara där. Typ. Och så länge det inte finns något annat att göra än att vänta, och det inte är någon direkt fara på taket, så varför inte?

Jag skulle göra detsamma.

Alla gånger.

[UPPDATERING]

Lilla Tage har nu kommit till världen. Välkommen.

Blommor och bin

Jag minns resan till Grekland. Det var A, G och jag. Unga, obekymrade. Jag minns också hur vi blev uppvaktade av grekiska gudar i tajta Speedos. De tog med oss ut i sin båt och körde tvärs emot vågorna för att våra bröst skulle skumpa. Vi fnittrade och kände oss smickrande trots att bara G hade bröst som kunde skumpa. Saltstänk och blått vatten. Vi stannade till vid en ö. Vadade i land och blev liggande där. Fnittrade lite till när en av gudarna i Speedos påstod sig kunna se in i framtiden. Han pekade på A, sa: "Du kommer att få massor med barn. Säkert tio. Och du kommer att vara lyckligt gift." Sen tilldelade han G tre barn. Tre barn och oändlig kärlek. Kvar var jag. Guden i speedos tog en konstpaus. Tillräckligt lång för att jag skulle hinna bli orolig. Någon skrattade nervöst. "Du", sa han till slut. "Du kommer inte att få några barn. Men det gör ingenting för du kommer att vara lycklig ändå." Jag log. Sen dog jag.

*****

Sju år senare sitter jag hemma hos svärfar och samtalar om livet. "Vet du vad?", säger jag. "Jag tror att jag kommer att få leva utan egna barn." Svärfar skakar på huvudet. "Pytsan! Inte en chans." Han fortsätter skaka på huvudet. Förbereder en cigarett. Jag minns inte vilken i ordningen. "Hur kan du veta det?", frågar jag. "Jag bara vet det. Inte sådana som du", får jag till svar. Där tar samtalet slut. Istället för att fråga väljer jag den enkla vägen. Jag väljer att tro att han har rätt, svärfar. Att han vet vad han pratar om. För "inte sådana som du" är precis det svar jag vill ha. Sådana som jag kan omöjligt bli barnlösa, det vet alla.

Barnkära, omhändertagande, bredhöftade, storrumpade, matlagande kvinnor som jag kan alltid få barn.

Det är det jag säger till mig själv varje gång. Ja, det är så det fungerar här i världen.

It's oh so quiet

Jag sitter och tänker på att vi i Sverige väljer att hålla tyst om så konstiga saker.

En sak som jag aldrig förstått mig på (läs: gör mig apförbannad) är traditionen att inte avslöja vilket parti man röstar på. Jag förstår att det på något vis har sitt ursprung i tanken om demokrati; att man som enskild individ ska kunna känna sig trygg oavsett politisk övertygelse. Men nu råkar leva i en av världens säkraste och starkaste demokratier. Ett liberalt och sekulariserat land. Jag tar nog inga större risker när jag öppet deklarerar att jag är en inbiten socialdemokrat. Eller vad tror ni? Nä, traditionen känns snarare väldigt typiskt svensk - på det där väldigt dåliga sättet. Jantelagen och konflikträdslans egna lilla kärleksbarn. Och jag blir så arg. För mig är politik något man brinner för. Är stolt över. Diskuterar sig fram till. Om och om igen.

En annan sak jag önskar folk vore mer öppna kring är detta med att planera barn. Göra barn. Skaffa barn. Det fullkomligt regnar ungar omkring mig (inte mina, tyvärr) men än har jag inte hört någon nämna att de har haft svårt att bli gravida. Ändå lär så många som vart sjätte par drabbas av ofrivillig barnlöshet. Hur går det ihop? Jag har full förståelse för att missfall och andra komplikationer gör folk särskilt försiktiga. Men trots det kan jag kan inte riktigt se på vilket sätt det skulle kunna skada mig och andra när jag berättar att vi väldigt, väldigt gärna skulle vilja ha barn men inte lyckas göra några? Tvärtom hoppas jag på så vis få andra att öppna upp sig. Kanske berätta att de minsann inte heller hade det så lätt. Sju försök och en herrans massa ägglossningstest krävdes det innan det blev något.

Kanske skulle jag känna mig lite mindre som ett freak då.

Kanske.

Check, check

Jag döljer inte på något vis att jag funderar mycket på detta med att skaffa barn. På något vis känns det just nu både mer och mindre aktuellt än någonsin. Samtidigt som jag tänker på små barn 50% av min vakna tid är jag otroligt lycklig med mitt liv som det är. Bestämde mig därför nyss för att fråga Google. 2000-talets orakel. Frågan löd: "Hur vet man att man är redo att skaffa barn?" Första träff: En artikel skriven av Linda Skugge för sex år sedan: "Så vet du att du är redo att skaffa barn".

Spot on.

"Checklista. Så vet du att du är redo att skaffa barn. Om du kryssat i 16 kryss av 18 så är det bara att sätta igång." Nästan för bra för att vara sant. Tänk att det kan vara så enkelt.

Då kör vi.

• Gud vad många gravida det är här! Plötsligt en morgon ser du magar och vagnar överallt. Japp!
• Du kommer på dig själv att vinka och göra gulliga grimaser till vilt främmande bebisar. Ofta.
• Du står inte ut med tanken på en enda supakväll till på krogen. Ja, men vin och god mat i goda vänner lag kan man inte få för mycket av.
• Du visar din kille alla söta bilder på bebisar i tidningar. Nej, det står Tom för.
• Du står plötsligt med ett pyttelitet bebisplagg i handen på H&M. Du kanske till och med upptäcker hemma att du köpte det! Jes.
• När din kofta krympt i tvätten till barnstorlek, lägger du undan den istället för att kasta. Nja...
• När din kompis säger att hon är gravid fylls du av känslor med glädje och … avund. Mest glad.
• Du tycker att en bananmoskladdig bebis är vackrare än alla snygga killar på bussen. Nope.
• Plötsligt drömmer du bebisdrömmar istället för sexdrömmar. Drömmer om båda, men inte samtidigt.
• På apoteket går du och smygläser på olika graviditetstester. Har hänt.
• Du "råkar" tappa ett p-piller i handfatet (ganska ofta). Nope. Glömmer dock ibland att ta det.
• Du gör namnlistor i smyg. Kollar på scb.se hur vanliga namnen är. När du läser intervjuer memorerar du noga vad kändisars barn heter och hur många de har och hur många år emellan det är. Om jag gör!
• Du tittar noggrant i din mans ansikte för att se om du kan föreställa dig hur ert love child skulle se ut. Jupp.
• Du börjar smygläsa på Föräldranätets snack-grupper på nätet. Det också.
• Du är skengravid inför varje mens, "ömmar inte brösten", "mår jag inte lite illa" etc. Jajamen.
• Du blir besviken varje gång mensen kommer. Inte varje gång men ibland.
• Du börjar tänka när det skulle passa att en bebis kom, med tanke på jobb och plugg etc. Yes box.
• Överkurs: Du rycker in och hjälper en mamma vars bebis just spytt på tåget. Du borde ha skaffat barn för läääänge sen. Du har varit redo i flera år, kanske alltid varit det. Nje. Inte riktigt ännu.

Resultat: 13 ja, 5 nej

Alltså. Inte redo?

Bäbis vill väl alla ha?

Det fullkomligt regnar bäbisar runtomkring mig. Pojkar, flickor. Söta, tjocka, gnälliga, glada, sociala, hungriga, ledsna, trötta. Jag känner hur min kropp längtar. Livmodern gör ett litet skutt varje gång jag håller i ett barn. Känner doften av nyfödd.

Samtidigt tvekar jag. Jag ser mina vänner sugas in i en värld som inte lämnar rum för något annat än just barnet. Äta, bajsa, sova, äta, bajsa, sova. Bajsa lite mer. Sen sova. Samma sak varje dag. Jag ser föräldrar som sedan länge slutat röra vid varandra. I vissa fall slutat prata med varandra. Allt sker via barnet. Allt.

Jag vet ärligt talat inte om jag vill ha det så. Jag och Tom har det ju så fint. Jag älskar våra långa, lata söndagmornar tillsammans. Bara han och jag. Jag älskar våra snabba småbökiga morgonduschar. Tillsammans. Jag älskar att vi så ofta vi kan pussar på varandra. Tar i varandra.

Och jag är rädd för att något ska komma emellan allt det som jag tycker så mycket om.

Samtidigt är det ju som Tom säger "inget alternativ att inte skaffa barn". Inte för oss i all fall. Så vad gör man? Hur blir man en mamma som fortfarande pussar sin man och envisas med att duscha med honom varje morgon?

Jag vill fortsätta ha det så här för alltid.

Allt roligt finns på Youtube

Coola Beata berätta häromdagen en alldeles utomordentligt gullig och fascinerande anekdot för mig. Beatas väninnas son, som är ungefär 4-5 år gammal, kom hem en dag och berättade för sin mamma att han ville se på Youtube när han och en kompis "hoppar så roligt på studsmattan" (eller något snarlikt). Väninnan/mamman förstod inte alls. Youtube? Vad menade sonen? Sen insåg hon plötsligt att i sonens värld var det fullkomligt logiskt att allt roligt han varit med om under dagen automatiskt fanns på Youtube bland alla andra knasigt roliga videoklipp. 

Jag älskar hur barn tänker. 

Barn är genier.

Jag vill vara ett barn igen.

Kärt barn har många namn

Foto: Flickr

Inga barn på gång ännu. Om ens någonsin. Men namn har vi. Flera stycken till och med: Vim, Ivo, Vera, Frank och Stella. Jag har dessutom föreslagit Lev, Eli (ja, väldigt "Låt den rätta komma in" men om några år är det glömt) och Margot (uttalas "Margå") men Tom låtsas inte höra.

Att det ska vara så svårt.

Om barn och tåg

Det suger och kliar i äggstokarna. Barn. Jag längtar. Men väljer att vänta. Inte nu. Inte dags ännu. Och så förfäras jag över att jag för varje år som går tycker mig bli mindre lämpad som förälder. Ska det inte enligt naturens alla lagar vara tvärtom?

Jag nöjer mig tillsvidare med att tänka på andras barn. På deras föräldrar. Jag blir besviken och tycker till. Tyst för mig själv. Kanske överskrider jag en gräns? Antagligen.

-"Du är har inga barn; alltså ska du hålla dig undan. Du vet inte vad du pratar om, Paulina. Du fattar ingenting."

Men låt mig om så för en liten stund hålla fast vid mina vanföreställningar. Mina naiva tankar. Låt mig tycka till. Jag lovar att hålla tyst sen.

Barn förtjänar så mycket mer, tycker jag. Barn förtjänar bland annat att få svar på alla sina frågor. Nyfikenhet är det vackraste som finns. Jag blir så glad över dessa små liv som ännu inte har givit upp. Som är hoppfulla och vetgiriga och gränslösa. Lika ledsen blir jag över att se föräldrar som inte ens försöker. Uppmuntra. Förklara. Ett exempel:

Ett barn på x2000 mellan Malmö och Stockholm när tåget lutar:

Barnet: -"Mamma, vad gör tåget?"
Mamman: -"Åker."

Åker? Åker?! Är det allt? Jag blir så ledsen.

När jag får barn så ska jag svara så mycket mer än så. Jag ska berätta att tåget lutar för att kunna svänga smidigare och på så vis hålla högre hastighet i kurvan. Jag ska berätta att man har installerat speciella gummikuddar för att skydda hjulen eftersom det sliter mycket att åka och svänga så fort. Sedan ska jag titta mitt barn i ögonen och säga:

-"Vad mer vill du veta, älskade kärleksbarn?"

Mamma kan googla.