Samtidigt tvekar jag. Jag ser mina vänner sugas in i en värld som inte lämnar rum för något annat än just barnet. Äta, bajsa, sova, äta, bajsa, sova. Bajsa lite mer. Sen sova. Samma sak varje dag. Jag ser föräldrar som sedan länge slutat röra vid varandra. I vissa fall slutat prata med varandra. Allt sker via barnet. Allt.
Jag vet ärligt talat inte om jag vill ha det så. Jag och Tom har det ju så fint. Jag älskar våra långa, lata söndagmornar tillsammans. Bara han och jag. Jag älskar våra snabba småbökiga morgonduschar. Tillsammans. Jag älskar att vi så ofta vi kan pussar på varandra. Tar i varandra.
Och jag är rädd för att något ska komma emellan allt det som jag tycker så mycket om.
Samtidigt är det ju som Tom säger "inget alternativ att inte skaffa barn". Inte för oss i all fall. Så vad gör man? Hur blir man en mamma som fortfarande pussar sin man och envisas med att duscha med honom varje morgon?
Jag vill fortsätta ha det så här för alltid.
