Mirakel

Ja, det är evigheter sedan jag skrev något sist. Eoner av tid. Och tänk så mycket som hunnit hända. Jag tittar på det där fotot på mig. I röd klänning. Då var det femton dagar kvar till den stora dagen. Det visste jag inte då. Men det vet jag nu. Den 15 november klockan 14:58 kom det lilla miraklet Wim ut med rasande fart. Förlossningen var som en dröm. Snabbare och smidigare än jag någonsin vågat hoppas. Plötsligt var han bara där. Vår efterlängtade son.

Det som kom efter förlossningen var för min del inte lika lätt. Bristningar, ont i ryggen, mjölkstockningar och sveda, ständig brist på sömn och stress. Jag har nog aldrig varit så trött och sliten i hela mitt liv. Varför pratar man inte om just detta? Om hur jobbig - och faktiskt ofta väldigt tråkig - den första tiden efter förlossningen är. Inte förrän efter tre månader började det kännas bättre. Först då fick jag tid över till mig själv.

Och i morgon fyller han alltså fem månader, lilla Wim. Nästan ett halvt år. Han är inte längre en liten hjälplös nyfödd utan en stor bäbis med en tydlig egen personlighet och en stark vilja. Jag föredrar det så. Ja, jag älskar det. Det gör jag faktiskt. Och jag känner att jag faktiskt passar att vara förälder, om man får säga så. Jag som som barn slet huvudena av mina barbiedockor och släpade sten och skrot i min dockvagn. "Det är första gången jag ser dig leka med dockor", sa pappa en gång när han såg mig byta blöjor på Wim.

Ja, så är det nog. Det är första gången jag leker med dockor.

Det var sjukt värt att vänta på.