Att göra slut med feminismen

Annika Marklund har visserligen en känd mamma men klarar sig alldeles utmärkt på egna ben. Häromdagen skrev Fredrik Virtanen på Twitter: "Annika Marklund, hon är bra på att skriva" och jag kan inte annat än att hålla med. I sin senaste krönika i Aftonbladet berör hon ett ämne som jag brinner mycket för och skrev om i min blogg för ett par år sedan: feminismens vara eller icke vara. Annika skriver dessutom hundra gånger bättre än jag. Spot on, faktiskt. Så att man förstår. Se bara:

En efter en gjorde de tidigare så ivriga feministerna avbön. De trodde inte längre på ”-ismer”, hette det. Jag är en av dem som blev kvar. Mina åsikter har inte förändrats, inte heller feminismens betydelse. Den strävar fortfarande efter ett samhälle där kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi är inte där än. För mig var det aldrig en trend, en debatt som kom och försvann. För mig är det en vardag. En nödvändighet. Det är här jag känner mig villrådig. Ska feminismen återerövras som ord, som begrepp? I så fall hur? Vad skulle annars alternativet vara?

Jag blir lika ledsen varje gång kvinnor (för det är trots allt oftast det) undviker den egentliga, underliggande problematiken genom att fokusera på och, i många fall, förkasta begreppet - "feminism". Skit samma vad vi kallar det, säger jag. Feminism. Jämlikhetssträvan. Demokrati. [Ingenting]. Det är inte det som är problemet. Problemet är, precis som Annika skriver, att vi ännu inte lever i ett samhälle där män och kvinnor har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, och på många områden sker ingen förbättring. Män får fortfarande mer betalt än kvinnor för samma arbete och de svenska kvinnorna lyser med sin frånvaro i styrelser. Dessutom är "typiskt" kvinnliga yrken fortfarande lågstatusyrken. Vi har en lång väg att gå och jag vet ärligt talat inte hur det kommer att gå. Jag märker att kvinnorna i min egen generation snabbt vant sig vid den relativt bra ställning de har i det svenska samhället och blundar för (om de någonsin haft vetskap om) hur det var en gång i tiden.

Jag minns att det för några år sedan anordnades en tillställning där människor med normal syn fick gå med ögonbindel för att få inblick i hur det är att vara blind. Kan vi inte införa en liknande tillställning - kanske rent utav en hel dag - i vilken vi går tillbaka 100 år i jämställdhetens historia så att moderna kvinnor för en stund får känna på hur det var att vara kvinna på den tiden?

Sambeskattning. Avsaknad av rösträtt. Hemmafru. Korsett. Familjelönsprincipen.

Vackra ord.

Män som hatar kvinnor

Jag önskar att jag kunde tänka steget längre ibland. Analysera mera, helt enkelt. Tänker till exempel på artikeln som Blondinbella skrev om kvinnor som lägger krokben för varandra.

När jag läste artikeln för ett antal veckor sedan var min första tanke: "Tänk, hon har faktiskt rätt. Så bra att hon tar upp ett så viktigt ämne." Så fort jag kom till jobbet dagen efter frågade jag min kloka kollega J vad hon tycker om artikeln och fick ett oväntat svar: artikeln var inte alls bra. Jag undrade varför. J förklarade att hon inte tycker att artikeln är särskilt konstruktiv. Blondinbella klagar på att alla tjejer är svartsjuka på henne men kommer inte med några förslag på hur situationen kan förbättras. Dessutom påpekade J att hon inte tror att det Blondinbella beskriver är ett särpräglat kvinnofenomen; män skulle bete sig likdant mot kvinnor om de faktiskt skulle uppfatta oss som ett hot. Men det gör de sällan. Det krävs mer för att en man ska känna sig hotad av en kvinna än för att en kvinna ska göra det. Så är det. Tyvärr. Ojämställdheten visar sitt fula tryne.

Jag har tänkt mycket på det här. Jag brukar nämligen själv säga att kvinnors största fiende är andra kvinnor. Ibland känns det som att vi kvinnor tror att vi konkurrerar om en och samma plats. Om en vinner så förlorar de andra. Men så är det kanske inte. Nej, så enkelt är det nog inte.

Jag har faktiskt aldrig känt mig motarbetad av män. Aldrig känt mig diskriminerad av män.

Nu vet jag vad det beror på. Jag är helt enkelt inte hotfull nog.

Det krävs en pitbull med läppsift.

Får jag bjuda på en bulle?

Foto: Huffington Post

Idag är en viktig dag - Internationella kvinnodagen.

Jag har firat dagen genom att bjuda både damer och herrar (läs: Toms och mina vänner) på brunch. Vi gör så ibland. Bjuder vänner på brunch alltså. Det är mysigt och kan rekommenderas. Jag bakade fasligt mycket bröd denna gång (temat var "Hälsa"): filmjölksbröd, Claras morotsbröd och dinkelbullar. Till det lite hemmagjord müsli gjord på havregryn, aprikoser (ekologiska så klart!), fikon, linfrön, solrosfrön, hasselnötter och mandlar. Och så sist men inte minst dinkel- och havrepannkakor enligt Middagsfrids recept. Tom stod för dryckerna: nypressad kiwi- och äppeljuice och en himmelsk morot- och apelsinjuice med ingefära.

I övrigt tänkte jag dagen till ära länka till ett av mina gamla inlägg om feminism. Lite dåligt av mig att länka till tidigare texter istället för att skriva nya, jag vet. Samtidigt känner jag att jag fick med allt så bra den gången - en riktig "Där satt den!"-upplevelse. Dessutom är ämnet fortfarande högst aktuellt. Så värför inte?

Som avslutning tänker jag länka till Belinda Olssons geniala kolumn: "Världen behöver fler Tabitas". Min kommentar: Varför ska vi kvinnor alltid hacka på varandra när vi behöver allt stöd vi kan få?

Tänk på vad Madeleine Albright sa och skärp er, tjejer.

Likstel erotik

Ibland läser man saker som känns mer sanna och angelägna än det mesta man tidigare läst. Ett (en?) slags litterärt Halleluja-moment kan man nog beskriva det som.

Jag läser i Maja Lundgrens Myggor och Tigrar. Så mycket svammel. Ibland vackert svammel. Uppriktigt, ärligt, självutlämnande svammel. Ibland rent geniala tankar som jag sparar. Även tankar som Maja har lånat. Som citatet av Birgitta Stenberg:

Jag klippte ut en intervju med Birgitta Stenberg en gång på nittiontalet. Hon sa att kvinnor inte fattar exakt vad det innebär att leva i ett patriarkat förrän de kommer upp i fyrtioårsåldern, för då försvinner den erotiska välviljan. Då blir det det kallt.

Jag är 28. Fortfarande ganska långt ifrån 40. Ändå vet jag. Håller med. Bävar.

Tjejer och killar, ni glömmer väl inte?

Mycket har jag pratat om i denna blogg, men politik har jag nog lyckats undvika helt och hållet. Tills nu. Jag tar det på svenska eftersom det jag nu ska säga är så viktigt och ligger mig så fasligt nära om hjärtat att jag inte kan göra något annat.

Det här blogginlägget ska inte handla om min besvikelse på all de som väljer att rösta på det parti som lovar att ge dem mest pengar i plånboken. Den ska inte heller handla om de som är obildade och trångsynta nog att skylla Sveriges problem på landets nya medborgare. Det här inlägget ska, hör och häpna, handla om den så känsliga kvinnosaksfrågan.

Det smärtar att se att vi idag lever i en värld där kvinnor skäms för att bli förknippade med just kvinno- och jämställdhetsfrågan - eller feminismen som vi ju också brukar kallar den.

A: "Jag, feminist? Usch, nej verkligen inte!"
B: "Men du är för jämlikhet mellan män och kvinnor?"
A: "Ja, det är jag absolut. Det är ju en helt annan sak. Men någon sådan där rabiat lesbisk rödstrumpa är jag definitivt inte. Det vill jag att du ska veta."

För mig går inte detta resonemang ihop. Antingen så är man för "kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen", och ja, då är man ju feminist, eller så är man emot den. Kanske kan man också vara något däremellan, men det är inte det som det här inlägget handlar om. Det här inlägget handlar om att den morderna kvinnan verkar vara så upptagen med att njuta av sina (nyvunna) samhälleliga privilegier att hon helt har lyckats glömma bort hur hon en gång i tiden fick tillgång till dem.

Den moderna kvinnan verkar tro att kvinnor alltid har haft det lika bra som nu; kvinnor har alltid kunnat läsa på universitet, arbeta med management, fika med väninnorna på stan och gå en spontan barrunda efter jobbet. Alla de kvinnor som en gång offrade sitt anseende, och i vissa fall sina liv, för att få samma rättigheter som männen är sedan länge bortglömda. Lillian Lenton, Emily Davison, Alexandra Kollontay, Ada Nilsson, Elisabeth Tamm, Siri Derkert; betyder dessa namn någonting för dig? Om inte, så kan jag berätta att det är bland annat dem du har att tacka för att du som kvinna har rätt att rösta. Det är också bland annat tack vare dem som du som gift kvinna har rätt till din egna pengar och till att betala din egen skatt.

Kanhända finner jag samtidigt glädje i att allt det som tidigare kvinnogenerationer har gjort för oss är bortglömt. Ja, för kanske är det ett tecken på att vi idag lever i ett nästintill jämställt samhälle där jämställdhetsfrågor är redundanta? Kanske. Men ändå inte.

Det enda jag kan tänka på i denna stund är att om vi fortsätter så här kommer vi rätt som det är, utan att vi märker det, att vara tillbaka i allt elände igen.