Om ni undrar så är den 9 december min alldeles egna dag

Hångelvisa

Jag tänker på den gröna dräkten,

och minns hur gärna jag ville vara något men inte förstod.

Jag minns hur ni satt och hånglade medan jag tittade på.

Låtsades som ingenting.

Ni sa: du borde också prova.

Men jag ville bara leka.

I min gröna dräkt.

Som om ingenting förändrats.

Stackars barn.

Stackars, fula bortkomna barn som ingenting begrep.

Som jag tycker synd om dig nu, så här i efterhand.

Jag tycker synd om dig för att du så gärna ville förbli ett barn att brösten stannade i växten.

Antog helt fel form och fick göras om på sjukhus.

Så att de ser ut som bröst ska.

Jag tycker synd om dig för att det tog så lång tid för dig att förstå hur man ska vara.

Så lång tid tog det att du fortfarande ingenting förstått.