Underhudsfett

Foto: Albert Bonniers Förlag (pressfoto)

Elin Ruuth är en ung tjej som precis givit ut sin första bok, en diktsamling med det vackra namnet "Fara vill". Jag upptäckte Elin för första gången för ett drygt halvår sedan när jag på jobbet fick tillgång till ett nerbantat, oredigerat provexemplar av boken. Jag lade genast märke till det fina omslaget och började bläddra. Gillade vad jag såg. Fastnade främst för följande dikt:

Männen jag träffat har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.

Är det inte fantastiskt fint? "Hur de kommer, hur de går". Påminner väldigt mycket om min favorit, finska Eeva Kilpi.

Säg till om jag stör,

sa han när han steg in,

så går jag med detsamma.

Du bara inte stör,

svarade jag,

du rubbar hela min existens.

Välkommen.

Kort, direkt och rak på sak men ändå vackert udda. Svindlande. Sådan är dikten när den är som bäst.

Hångelvisa

Jag tänker på den gröna dräkten,

och minns hur gärna jag ville vara något men inte förstod.

Jag minns hur ni satt och hånglade medan jag tittade på.

Låtsades som ingenting.

Ni sa: du borde också prova.

Men jag ville bara leka.

I min gröna dräkt.

Som om ingenting förändrats.

Stackars barn.

Stackars, fula bortkomna barn som ingenting begrep.

Som jag tycker synd om dig nu, så här i efterhand.

Jag tycker synd om dig för att du så gärna ville förbli ett barn att brösten stannade i växten.

Antog helt fel form och fick göras om på sjukhus.

Så att de ser ut som bröst ska.

Jag tycker synd om dig för att det tog så lång tid för dig att förstå hur man ska vara.

Så lång tid tog det att du fortfarande ingenting förstått.