Vänskapsband

Är det inte lustigt hur vänskaper - något man tänker sig ska vara varaktiga och tidlösa - ofta ändå kommer och går? Hur något plötsligt förändras, ibland utan att man märker det, och relationen börjar ändra form. Den mattas av, rinner långsamt, långsamt ut i sanden för att till slut bli till intet. Och så förvåningen man känner efteråt. Hur kunde det bli så här? Vi som var så nära. Bästis och bundis, nästan. Innan man uppgivet konstaterar att det kanske trots allt var bäst så. Vi var ju ganska olika ändå.

Efter att ha bott utomlands i flera omgångar har jag blivit härdad när det gäller vänner. Jag har lärt mig att vänskaper kan vara lika intensiva och kortlivade som de mest passionerade romanser. Och lika ytliga och obetydliga som korta möten med främlingar på tåget. Det är här och nu som gäller. Efter ett tag: Hej då, det var trevligt så länge det varade. Kanske ses vi igen. Men troligtvis inte.

Det har blivit så, jag har valt att ha det så, för att det var enklast så. Men så har jag ju blivit ganska ensam också. Det flyktiga livets höga pris.

Jag önskar ibland, ja ganska ofta faktiskt, att jag vågade ge mig hän i mina vänskapsrelationer. Visa mig sårbar och släppa folk in på livet. Bråka lite, till och med. Allt för att få känna på hur det är att vara någons vän på riktigt.

Inga fasader.

Inga fler halvhjärtade "Du, vi borde ses någon gång".

Inga fler "När kan du ses? Jag har en ledig tid om sex veckor. Efter pingsthelgen där precis. Alternativt samma veckodag två veckor senare."

Jag tror jag är redo för det där andra nu. Det jag vet att andra har upplevt. Det mycket mindre ytliga. Mer bestående. Från och med nu ska jag välja mina vänner med omsorg och se till att de består. Livskriser, barn, villa, bil, jobbyten, plötsliga dödsfall, sjukdomar, mångmiljonvinster och utlandsflyttar till trots.

Ja, så ska det bli

Så måste det bli.

Inte som de

Tänker på hur flyktiga vissa identiteter är. Igår var jag en viss typ av person. Idag är jag delvis en annan.

Av olika anledningar har jag tagit en paus i löpningen. Tre veckor som känns som ett helt liv. Jag minns hur jag för inte särskilt länge sedan brukade titta på andra löpare och tänka: "Nejmen se där! En så'n som jag." Nu tittar jag, får aningen ont i hjärtat och blundar. Tänker: "Jag önskar jag vore som de."

Alla år av idog löpning är som bortblåsta. Jag är en annan nu. En som kommer med dåliga ursäkter. Ligger för mycket i soffan. Äter för mycket. Tänker att jag ska börja ett nytt liv på måndag. Nästa måndag. Nä, alltså, den efter påsk.

Ja, ni förstår.

Jag är förlorad.

Vårskrik

Varje år när våren kommer får Tom något konstigt i blicken. Han står oftare vid fönstret och blickar ut. Tyst. Fundersamt. Ibland öppnar han fönstret. Tar några djupa andetag innan han stänger det igen. Efter ett par dagar tar han hissen ner till källaren. Rotar fram sin röda mountainbike och börjar tvätta den med en sådan omsorg att jag blir akut svartsjuk och måste fråga vad han gör. "Putsar, ser du väl", får jag till svar. Sedan tar han på sig hjälmen och ryggsäcken som han packat i förväg. Då vet jag. Nu är det dags. Som en slags knivsödersk Ronja Rövardotter måste Tom ge sig av. Han vet inte vart eller hur länge han blir borta. Allt han vet är att naturen kallar. Det är dags. Och så står jag där igen, vid vår port på Heleneborgsgatan 48 och vinkar adjö med näsduken i handen och en ensam tår som långsamt letar sig nedför min högra kind.

"Vi ses på Dello Sport", skriker jag innan Tom försvinner runt hörnet. "Vi ses på Dello Sport, älskling!"

Ibland är det alldeles för lätt att tillfredställa mig