Om det är något jag avskyr med mig själv så är det att jag är en mes. Och jag menar det. En konflikträdd, sorglig liten mespropp. Ingen är så bra som jag på att låtsas som att allt är som det ska medan känslorna rasar inombords. Skulle en kompis plötsligt anförtro för mig att han ibland fantiserar om att sova i spjällsäng iklädd vuxenblöjor eller att han häller diskmedel i chefens kaffe varje morgon för att långsamt ta död på honom skulle jag bara le stort och säga något lamt i stil med "Nämen va roligt! Det är kul med människor som tänker lite annorlunda. Utanför ramarna, så att säga."
Tom har försökt lära mig ett litet trick. Om man inte vågar säga: "Men va fan säger du? Är du helt sjuk i huvudet?!" kan man istället bara säga "Hur menar du nu?" Det blir lite mindre läskigt så eftersom frågan i sig ju inte är särskilt provocerande. En jättebra idé, tycker jag. Folk säger så otroligt ogenomtänkta, dumma saker ibland och borde ifrågasättas oftare. (Så även jag.) Problemet är bara att jag till och med är för feg för att fråga "Hur menar du nu?" Sorgligt men ack så sant.
Jag såg filmen "In the loop" häromdagen. En underbart bra film med smart dialog och fantastiska skådespelare. Men det jag tänker på mest är hur gärna jag skulle vilja vara lite mer som filmens huvudkaraktär, Malcolm Tucker (se video ovan om du tål svordomar). Det måste vara så skönt att få utlopp för sina känslor sådär påtagligt och direkt. Right in your face, liksom. Smackeliback. Om det vore så skulle jag slippa tvätta ansiktet i kallt vatten varje morgon när jag kommer till jobbet och är så fylld av undertryckt ilska över alla å-jag-ser-så-city-chic-ut-på-min-rostiga-fina-gamla-cykel-cyklister som förstör för mig och andra genom att cykla långsammare än jag kryper och bryta mot alla trafikregler som någonsin stiftats. Jag skulle helt enkelt bara kunna vända mig om vid närmsta rödljus, titta hobbycyklisten djupt i ögonen och säga: "Om du kör mot rött en gång till kommer jag stoppa så mycket bomull ner i din käft att den kommer ut igen som en Playboy-svans genom arslet."
Det vore så härligt, tänker jag nu.
Men det kommer aldrig att hända, tyvärr.
Nä, det blir nog inte ens ett "Hur menar du nu?"
4 comments:
Jag vet precis hur du menar!! Hehe! Jag har ett eget litet fegisknep: Jag brukar bara säga "Hmmmm..." eftertänksamt och dra ihop ögonbrynen lite fundersamt och undrande, som för att säga "hur/vad menar du?". Den obehagliga tystnaden som följer brukar oftast fyllas ut av den som sagt det konstiga uttalandet... Prova vetja!
Oh! Cykelmarodörerna. The Horror. Jag vet inte vad som händer, men varje gång jag ger mig ut i Stockholm på cykel så blir jag helt personlighetsförändrad. Jag stör mig något enormt på alla dessa låtsascyklister som förstör för "oss andra". Inte nog med det, de ger också cyklister dåligt rykte hos bilisterna genom ständiga regelbrott, oväntade rörelsemönster och ett rent allmänt skumt uppförande.
Ibland går det så långt att jag skriker åt dem.
Så, nu fick jag det sagt. Det känns lite bättre. Tack. :)
Hallå! Fel, fel, fel! Du är ingen mes - du är tuff. Det vet jag som exkollega. Kram! PS. Länkat till dig nu, visste inte om du ville. Alla vill ju inte... :-D
Kicki: Nu när du säger det så har jag faktiskt hört det där "hmmm":et några gånger. Rätt åt mig! :)
Kajen: Du är en sann förebild! Jag ska också ta mod till mig och ge igen. Tror dock att "psyka" ligger mig närmare än att "skrika". Ska ställa mig helt tyst intill och bara psykstirra som Hannibal Lecter. :)
Ebba: Tack för fina ord! Jag jobbar på det men måste bli betydligt tuffare. Det måste man vara i den här branschen som du vet. Ingen fara på taket vad gäller länkning. Keep up the good work!
Post a Comment