Digital stress

Till följd av en lång twitterdiskussion om den "digitala stressens" vara eller icke vara skapade jag igår en Storify som sammanfattar diskussionen. 

Jag lade också till en sammanfattning av mina egna tankar kring "digital stress" i slutet av storyn för att kunna ge dem lite mer utrymme än vad twitter kan erbjuda. Här kommer den något editerade sammanfattningen:

Och så fortsätter det. Jag känner på mig att denna diskussion på intet vis är över. Jag känner mig fortfarande förvirrad. Det känns nämligen som att vi i grunden är överens. Man kan känna stress på internet. Stress är universellt. Men medan @jocke och @deeped (för att nämna några) tycker att det är onödigt att prata om "digital stress" eftersom digitala kanaler på intet sätt är ensamma om att skapa stress och pratet bidrar till att "svartmåla" tekniken, så tycker jag, @annaloverus, @britstakton, och @byBalsam (för att nämna några) att man visst kan prata om att även digitala kanaler skapar stress.

Jag försökte dessutom belysa detta med beroende i vår diskussion. Att jakten på likes, RT:s, svar och nya inlägg är som en drog för mig. Det är heller inget nytt. Social bekräftelse och jakten på status är universella drivkrafter. De finns således också representerade i digitala kanaler. Frågar ni mig är debatten om digital stress inte konstigare än den om t ex beroenden. Alkohol, gambling, mat, sex, träning, godis, droger m.m. är alla ting som har egenskaper som triggar beroenden hos folk. Vissa är mer benägna att bli beroende av alkohol, andra av sex. Andra blir inte beroende alls. För de allra flesta är alkohol, mat, sex etc övervägande positiva inslag i vardagen.

På samma sätt vill jag hävda är digitala och sociala kanaler en av flera källor till stress i mitt - och säkert också andras - liv. När jag väljer att prata om "digitala stress" är det alltså inte för att hävda att den är unik i sitt slag. Att internet triggar en slags stress som inget annat kan uppbringa. Att jag för alltid vill göra slut med digitala kanaler för att de "är av ondo". Jag pratar om "digital stress" för att den säger mycket om mig. I likhet med @annaloverus upplever jag "digital stress", men jag upplever också stress kring att jaga samma slags sociala och prestationsbaserade bekräftelse på jobbet, när jag föreläser, fixar events, anordnar fester etc. Det underliggande problemet är med andra ord att jag inte är tillräckligt trygg i mig själv (inte har tillräckligt stark självkänsla) och därför jagar bekräftelse - både i den digitala och den fysiska världen. Same shit, different names.

Däremot vidhåller jag att sociala digitala kanaler har en för mig förstärkt beroendeframkallande och därmed också en stressande effekt. Därför att det finns fler och mer lättillgängliga arenor (kanaler, plattformar, nätverk) på vilka jag kan försöka bli erkänd på. Därför att många av dem bygger på att man ska bekräfta varandra. Därför att så länge jag inte aktivt väljer att stänga av notifikationer etc. så kommer dessa kanaler göra sig påminda och påkalla min uppmärksamhet.

Min ståndpunkt innebär inte att jag avsäger mig ansvaret. Tvärtom. För mig är "digital stress" helt enkelt = stress genererad av att jag är en sucker för den stora mängd lättillgänglig information och chans till bekräftelse som finns i social kanaler online och inte klarar av att begränsa den till (för mig) hanterliga nivåer. Jag står alltså fullt ut för hur min tillvaro ser ut. Vad som triggar mig till både konstruktiva och destruktiva beteenden. Och att det är upp till mig att välja hur, när, och var jag tar del av de digitala kanaler som står till förfogande. Liksom @annaloverus sent omsider har gjort sina val. Men vi måste våga prata om det (ja, även om detta!). Inte låta oss tystas av oron för att teknikaverta personer ska få vatten på sin kvarn. Inte slå ifrån oss för att vi känner att folk som "inte fattar" angriper det internet som vi älskar. Pratar vi om detta på rätt sätt - balanserar problematiska aspekter med allt det som är bra - så kommer det gå bra. Jag lovar.

Om att klicka

Om ni visste hur många gånger jag känt mig dålig. Dålig på det jag gör. Dålig som person. Vimsig. Tramsig. Ofokuserad. Värdelös. Ja, ni fattar.

Det har inte alltid varit så. När jag var liten hade jag världens bästa självförtroende. Jag vilade i vissheten om att jag var speciell. Att jag kunde åstadkomma vad som helst. Och att jag en dag skulle bli något stort.

Sen kom verkligheten emellan. Jag upptäckte att jag tog för mycket plats. Jag var besvärlig. Högljudd. Till och med bråkig ibland. Så jag gick på eget initiativ på regelbundna besök hos skolans kurator för att försöka få klarhet i varför jag inte passade in. Och så kom jag på något sätt fram till att jag nog borde lugna ner mig lite. Rätta in min i leden. Vara mer som andra är. Så kommer det att ordna sig. Så jag blev snäll; i princip över natten. Och det fungerade. Men blev som en drog. Jag blev som besatt av tanken på att alltid vara omtyckt av andra. Ingen skulle få ha en anledning att tycka illa om mig. Det var nog där och då jag tappade bort mig själv. Tror jag.

Det har dessutom inte blivit bättre av att jag sedan jag börjat jobba hamnat i yrkesroller, organisationer och grupper som på ett eller annat sätt fått mig att tro ännu mindre på mig själv. Jag har helt enkelt haft sämre självförtroende när jag slutat än när jag först började. Vilket - needless to say - har känts oerhört frustrerande. Jag har - när allt känts som mörkast - i första hand anklagat mig själv. (Jag höll helt enkelt inte måttet. Borde kanske inte jobba alls. Nu är jag avslöjad som den patetiska bluff jag är.)

På senare tid - som en del i processen att hitta rätt här i livet - har jag dock börjat försöka tvinga mig själv att tänka om. För trots alla jobbrelaterade motgångar finns det fortfarande en liten, liten men ändå envis och förvånansvärt stolt röst som säger att jag är sjukt bra. Att om jag bara hittar rätt uppgifter och rätt sammanhang så kan jag göra underverk.

Just därför var det så oerhört skönt att i dagarna få läsa tidningen Resumés (förhållandevis) långa intervju med den duktiga och inspirerande copywritern Ulrika Good som bara något år efter att hon stod på toppen av sin karriär blev uppsagd. Jag fotograferade det jag tyckte var kärnan i intervjun:

Det var då jag insåg att huruvida man är "bra" eller "dålig" handlar om i vilken kontext man befinner sig. Får man jobba med tillsammans med människor som man klickar med kreativt, som man klickar med kreativt och som har förtroende för en kan man åstadkomma vad som helst.

Kanske, kanske vågar jag nu tänka tanken att allt inte är mitt "fel". Att allt inte hänger på mig. Att det även i detta fallet "takes two to tango" som man säger ibland om man är en vän av klichéer. Kanske, kanske vågar jag nu ta den där inre rösten på allvar istället för att avfärda den som vore den en ensam gammal kattkvinna med maniska vanföreställningar.

Kanske.

Om att känna sig själv

Efter allt plidderpladder om hur lite jag känner mig själv tänkte jag försöka mig på en liten övning. Inspirerad av en bloggare som verkar känna sig själv väldigt bra, niotillfem. Eller Sandra Beijer som hon ju egentligen heter. Hur svåra frågor Sandras läsare än ställer till henne, har hon ändå alltid ett svar. Oftast ett väldigt specifikt och intressant sådant. Sandra och jag är dock väldigt olika. Hon är en ung, livsnjutande copywriter som tills nyligen bodde i NYC. Hänger på festivaler, älskar nyvakna pojkar med rufsigt hår och dricker rödvin och röker i vackra lägenheter med ännu vackrare människor. Medan jag lagar slumpmässigt utvald måltid ur veckans Linas matkasse med två snoriga blöjbarn hängandes i klänningen. Men jag beundrar på något sätt Sandras sätt att bygga sitt eget personliga varumärke på. Det känns både genuint och otroligt genomtänkt på samma gång. Enhetligt. Visst är jag medveten om att det är en väl utvald del av ett liv men ändå. Jag tänker att det är en början. Att bestämma vem man vill vara i det offentliga. Vad man vågar stå för. So, here we go. Här kommer en lista i sann niotillfem-anda:

101 saker jag tycker om

1. Ljudet av musslor i kastrull.
2. Att somna till Kristoffer Triumfs röst i valfri Värvet-intervju.
3. Pappas marillenknödel med alldeles för mycket florsocker på.
4. Att träna så hårt att jag inte orkar gå efteråt.
5. Woody Allens NYC-filmer.
6. Oscar de la Renta-klänningar.
7. Narnia. Inte minst isdrottningens Turkish Delight.
8. Per Anders Fogelströms Min stad-serie om Stockholm.
9. Kung Sigismund (jag var kär i honom när jag var typ 6-7 år).
10. Saltlakrits.
11. Att sitta under infravärmen på Mellquists uteservering vid Bysistorget.
12. Dokumentärer om "vanliga" människor.
13. Ett riktigt varmt och långt bastubad i vedeldad bastu följt av en simtur i närmsta sjö.
14. Nick Drakes sånger.
15. Skogskyrkogården. Ett måste att gå in via huvudentrén.
16. Svartvinbärssylt.
17. Doften av nystött kardemumma.
18. Stockholms stadsmuseum.
19. Cirkusen i Bragehallen på Skansen.
20. Översminkade/överklädda ballroomdansare.
21. Transvestiter som inte lyckats dölja att de är män.
22. Zinfandel i enormt vinglas.
23. Chokladfondant, denna världens bästa och enklaste dessert. Ju rinnigare desto bättre, så klart.
24. Solange Knowles.
25. Levnadsöden och fina gamlingar som berättar dem.
26. This American Life.
27. Röda mattan-bilder på flådiga klänningar.
28. Kunglig flärd.
29. Hotellfrukost. Buffé är ett plus.
30. Nytvättade sängkläder. Minst 700 i trådtäthet.
31. Boken "Spill". Världens bästa snusk in disguise.
32. Go'kvällsmys (när det inte handlar om hundar).
33. Kändisskvaller.
34. Philip Seymore Hoffman.
35. Arja Saijonmaa.
36. New York. Särskilt community gardens, East Village, Lower East Side och det dolda.
37. Vurmas räksallad.
38. Drinkarna på nya Indian Garden på Västgötagatan.
39. Leif Andrée. Sveriges egna Philip Seymore Hoffman.
40. Kombinatorik. Så skönt att slippa decimaler.
41. Spårvägsmuseet.
42. Leka ung på Trådgår'n.
43. Secondhandklänningar med mycket glitter och enorma axelvaddar.
44. SVT Play och Ted Valentins fina hack BestofSVT.se.
45. Heleneborgsgatan i motljus.
46. Bakverkets stora frukost.
47. Nina Simone.
48. Lillbabsmuseet i Järvsö.
49. Hårmassage hos valfri frisör.
50. Solidaritet.
51. Svåra ekvationer.
52. Method Man. Enda rappen jag tål.
53. Enorma Excelark med smarta funktioner.
54. Doften av son som nyss ätit godis.
55. Fazers Fruktkusar.
56. Audrey Horne i Twin Peaks. Särskilt när hon dansar, ni vet.
57. Bröderna Ronge. Inte minst Stefans Instagram.
58. Parklekar. Särskilt den i Rålis.
59. Bageriet i Hornstulls tunnelbana.
60. Märta Tikkanen. Sans Henrik.
61. Maud Nycanders dokumentärer.
62. Långa röda naglar a'la Ingalill Mosander. Värda alla kärleksförklaringar.
63. Hellasgården.
64. Att köra bil jättesnabbt på tom motorväg, i mörker och med hög musik på.
65. Historien om när spöket Laban smygäter kockosbollar.
66. Eddie Izzard.
67. Sötpotatis. Så underskattad.
68. Helena Henschen, Margaret Atwood, Kerstin Ekman och Marianne Fredriksson.
69. Elin Ruuths diktsamling "Fara vill".
70. Soundcloud.
71. Instagram. Mitt nya Facebook.
72. Violgodis i liten ask.
73. Citronyoghurt.
74. Underbara kvinnor vid vatten. Boken alltså. Skriven av Monika Fagerholm.
75. Pork Buns.
76. Stekt inlagd strömming.
77. Den oändliga historien. Särskilt den gyllene ormen på bokpärmen, den uråldrige sköldpaddan, kejsarinnan och draken Falkor.
78. Neonfärger i lagom doser.
79. Matbloggen och -appen Green Kitchen Stories.
80. Att botanisera i utländska matbutiker.
81. Österhaninge kyrkas sneda kyrkotorn.
82. Lina Thomsgård. Detta kreativa PR-geni och feministiska föredöme.
83. diy.org
84. P3 Dokumentär. T ex avsnitten om Kongo-krisen, Lidingöligan och Diskoteksbranden.
85. Regissören Michel Gondry.
86. TV-programmet "Vem tror du att du är".
87. Hemgjord leverpastej.
88. Cecilia Blankens blogg och stil.
89. Färgglada skor.
90. Grapefrukt.
91. Museishoppar.
92. Axas kanel- och fruktmüsli. Good shit.
93. Seyhmus vegetariska restaurang.
94. Dokumentären Grey Gardens.
95. Lotta Lundgren.
96. Toca Boca.
97. Bandet Glass Candy
98. Att berätta sagor för mina storögda barn.
99. Att somna om efter frukost.
100. Vissa delar av Olof Palme.
101. Killar som kan dansa.

Nu vill jag att ni analyserar mig. Vem sjutton är jag?

Korta stunder av att vara en okej människa

Lyssnar ni på Kristoffer Triumfs Värvet? Långa, (mer eller mindre) djupgående intervjuer med diverse underhållare och kändisar. Om inte så borde ni. Åtminstone på några av avsnitten. Såsom Lotta Lundgren, Mona Sahlin, Annika Lantz, Lina Thomsgård, Mathias Engdahl. Och så Kristoffer Appelquist. Särskilt om ni liksom jag känner att ni famlat i mörkret alldeles för länge. Inte riktigt vet vilka ni är. Jagar kickar. Eller om ni inte tycker om er själva. Jag lyssnade på avsnittet för första gången för många månader sedan. I veckan lyssnade jag på det igen eftersom alla hyllat avsnittet så mycket och jag inte riktigt känt samma sak. Jag gav det en andra chans, helt enkelt. Och det är jag väldig glad för. Kristoffers insikter är inte rocket science men ändå värda att upprepa. Han verkar ha gått igenom en hel del (eller som han säger själv: "Jag har varit rätt fucked up faktiskt.") men hittat sig själv. Vågat skala bort det som inte är han. Här nedan kan ni läsa det som påverkade mig allra mest. Stundtals kändes det som att Kristoffer rentav talade direkt till mig:

Kristoffer T: Tanken på att göra saker själv kändes så jävla avlägsen för mig otroligt länge...Sen jag fick barn egentligen så insåg jag att herregud; jag kan inte låta andra stå vid rodret i mitt liv hela tiden. För det har ju alltid varit så. Att det har varit slumpen som har fått mig in på nya banor liksom... Hur ingjuter man det självförtroendet i sina barn, att du kan göra det här själv, liksom? 

Kristoffer A: Det som jag vill säga till barn är snarare: Ni är fantastiska människor med fantastiska inneboende egenskaper. Om ni bara lyssnar på er själva och kollar om ni har kompassen som säger - vad vill jag göra, vad känns bra i magen och vad får jag lust av? Vad är det som får mig att hoppa upp på morgonen? Vad är det verkligen som väcker min lust? Om ni använder den kompassen så har ni alla verktyg som ni behöver för att ta er fram i denna fullständiga apokalyptiska brandhärjade djungel av AIDS och miljöförstöring och ondska, liksom. En enskild människa kan leva ett lyckligt och trevligt liv om man lyssnar på sitt hjärta och man lyckas fånga dagen lite. Och om man hittar de där människorna på kontoret som har hjärtat på rätt ställe och unnar sig ibland att hjälpa någon annan.

Jösses. Detta med att våga ta makten över sitt eget liv. Inte bara glida med. Det är där jag är nu. Jag måste våga göra det även om det verkar så läskigt. För precis som Kristoffer Triumf har jag mest bara glidit med. Valt det som känns roligt och bra men inte styrt. Men hur sjutton vågar man?

Generellt sett känns det som att män är bättre än kvinnor på att göra som de vill. Göra det som känns rätt. I min skola satt flickorna alltid längst fram i klassrummet och gjorde allt som läraren sade medan killarna satt längre bak och tänkte att "detta är inte relevant för mig". Nu generaliserar jag så klart - men ändå. Kan det vara så att tjejer i större utsträckning uppfostras till att vara just duktiga. Medan killar i större grad får och vågar anlägga en "fuck it"-attityd redan från början? Är de därför det är så många fler män som startar eget? Kastar sig ut. Varför har jag själv alltid varit så obeskrivligt fixerad vid att vara duktig i andras ögon istället för att tänka på vad jag vill? Varför vågar jag aldrig bara säga "fuck it!" och förverkliga mina drömmar? Jag vet inte.

Hursom. Kristoffer Appelquist pratar även om hur det är när man är så upptagen med att vara på ett visst sätt att att man helt missar vad andra gör och säger. Man lär sig inget för att man är helt uppe i sig själv. Igenkänning även på det, för min del. Och så detta med självkänsla versus självförtroende. Jag har lite av båda; i grunden är jag trygg i mig själv. Men ändå. Jag är påverkas lätt av andras feedback och åsikter. Och framför allt: jag jagar prestationer. Så, nja. Jag har helt klart en hel del att jobba på där.

Kristoffer T: Jag vet inte hur vi kom in på det men när vi stod här i köket så pratade du om självförtroende. Du hade en så jävla bra anekdot. 

Kristoffer A: Jag har fått lära mig att självkänsla är en sak och självförtroende  en annan sak. Självkänsla är att man vet om att man är lika mycket värd som andra människor oavsett om man knarkar eller om man sitter i fängelse eller så. Även om man uppför sig dåligt så har man ett människovärde som är okränkbart. Har man den känslan - att jag är lika mycket värd oavsett om jag lyckas eller inte lyckas - då har man bra självkänsla. Självförtroende är att man har en erfarenhet av att jag har en kapacitet. Jag skulle kunna öppna en korvkiosk. Jag skulle kunna bli ståuppkomiker. Självkänslan byggs upp av att föräldrarna älskar en när man är barn; helt villkorslöst. Att de inte belönar en för ens beteende utan att de kramar en även när man har varit dum. Självförtroendet däremot bygger man upp själv; genom att våga göra saker. Genom att vara modig. Genom att göra saker man egentligen inte vågar så bygger man upp självförtroendet. Självkänslan är däremot svår att bygga upp själv...När jag verkligen bestämde mig för att jag *måste* börja tycka om mig själv. Det kan inte vara så att jag håller på med standup comedy eller teater eller twitter eller så för att få korta kickar. För att få korta stunder av att känna att jag är en okej människa. Det kan inte handla om det. Min arbetslust måste vara större än så. Det måste vara att jag tycker att det är kul. Jag vill ha glädjen som drivkraft inte ångesten." 

Så gör er själva en tjänst och lyssna. Det är om inte annat skönt att lyssna på en människa som har en så tydlig övertygelse.

Nu är jag den kvinnan

Trillade över detta citat i Amanda Schulmans Instagram-flöde. Min första reaktion var att förkasta. Jag menar, vaddå "vilken sorts kvinna jag ville vara"? (Mad Men ringde och ville ha sin sunkiga kvinnosyn tillbaka för annars har de inget att bygga sin TV-serie på.) Men så slog det mig att om man byter ut "kvinna" mot "människa" så är citatet faktiskt ganska fint och vettigt: "När jag var ung visste jag inte VAD JAG VILLE GÖRA, men jag visste vilken sorts människa jag ville bli. NU ÄR JAG DEN MÄNNISKAN." 

För det handlar på något vis alltid om att ha ett övergripande syfte. Och utifrån det syftet sätta upp ett eller flera mål. Det har jag om inte annat fått erfara på jobbet många gånger. När man inte har ett eget syfte famlar man ofta i mörkret. Lånar andras mål och syften för att ha något alls att navigera efter. Hamnar fel. Velar. 

Nu är det alltså dags för mig att bli min egen jävla Diane von Furstenberg*. Min egna jävla Amanda Schulman. Mitt eget jävla jag. 

JAG SKA BARA BESTÄMMA VEM JAG ÄR FÖRST.

*Ja, detta är en homage till geniet Tobias Boström.

Jag tror hon har det!

Det här kommer låta oerhört fånigt. Jag är medveten om det. Men som sagt: jag ska sluta be om ursäkt för den jag är.

En av de händelser som lett fram till min nyvunna insikt om att jag måste "skärpa mig" är TV-serien Allt faller. Något ojämn - särskilt de två sista avsnitten - men ändå ack så genial. Som jag älskade Allt faller. Älskade att jag fick upptäcka hur fullkomligt genial Jonas Gardell är som allvarlig. Jag gick från att vara så förbenat trött på Jonas och Torka aldrig tårar (ett oerhört viktigt ämne men jag tyckte på något vis att ämnet och alla okända män - och kvinnor - som dog hamnade i skuggan av Jonas som självutnämnd förespråkare) till att vilja ha mycket mer. Och så vill jag så klart har mer av Maiken. Maiken som vid första anblick är fruktansvärt jobbig, kontraproduktiv och osäker men som ändå är den som hjälper huvudpersonen Johan rätt i tillvaron. Hjälper honom att hitta sig själv.

Och det är just detta jag vill lyfta fram. Scenen där Maiken och Johan sitter i bilen och hon tvingar den alltjämt konflikträdda och undflyende Johan att utan någon egentlig betänketid ta ställning i olika politiska frågor. "För eller emot? Före eller emot?" Och till slut släpper det. Till slut hittar Johan sin inre röst och modet att tycka till. Varpå Maiken utbrister i spontan operasång: "Jag tror han har det! Jag tror han har det!" När jag såg just den scenen insåg jag att Johan...det är ju jag. Precis det här är mitt problem. Jag är nämligen så konflikträdd och så mån om att vara rätt och att inte verka dum att jag hela tiden lånar andras åsikter. Glider med. Låtsas fatta. Istället för att hitta min egen röst. Hitta det jag brinner för. Hitta det jag vill. Nej, jag är en följare. Och så inser jag att jag liksom karaktären Johan måste vara en oerhört påfrestande människa att ha att göra med. Eller åtminstone en väldigt otydlig människa att ha att göra med. Med suddiga och oerhört flytande gränser.

Shit vad jag skulle behöva en alldeles egen Maiken i mitt liv just nu.

En spricka i kristallen

I skuggan av #blogg100 blåser jag plötsligt liv i min egen blogg igen. Jag är så innerligt glad över att ha en tillräckligt liten blogg för att själv få bestämma när jag skriver eller inte. I samma veva som min äldsta son Wim föddes tappade jag lusten att blogga. I alla fall om det privata. Så bloggen fick helt enkelt vara. Vet inte riktigt varför. Men jag är ganska säker på att det inte bara hade med tidsbrist att göra; utan snarare att denna blogg fungerar som en ventil för mig. En dagbok. Och det är framför allt när jag har utrymme att tänka på och älta det alldeles egna som jag känner ett behov att skriva av mig här.

Så: ni drar rätt slutsats. Jag har numera gott om tid att tänka på mig själv. Gott om tid att älta. Och ja - jag känner ett starkt behov av att skriva ner alla mer eller mindre vansinniga tankar här; och därmed dela dem med er.

Kort handlar detta framför allt om att jag hamnat i någon slags identitetskris. Det är inte första gången, men den här gången känner jag att jag måste göra något åt saken. Det är inget konstigt egentligen. Snarare klassiskt. Jag har under många - faktiskt väldigt många - år hjärntvättat mig själv till att tänka att det jag tänker och gör inte är värt något. Jag har inte rätt att tycka och tänka som jag gör. För jag har fel. Andras sanningar kommer nämligen i all lägen före min egen sanning. Jag har jobbat så obeskrivligt hårt för att aldrig stöta mig med någon; alltid göra det jag tror att andra tycker är rätt; alltid tycka "rätt" att jag helt tappat bort mig själv. Jag har byggt min självbild på min tolkning av hur andra ser mig och vill att jag ska vara. Ja, ni kanske förstår vart jag vill komma?

Resultatet av allt detta är att jag nu som 32-åring inser att jag någonstans vid tolv års ålder (ganska klassiskt, tror jag) tappade bort mig själv. Mina drömmar och passioner. Min oskuldsfulla men ända starka självkänsla. Och blev något annat. Något som har varit väldigt jobbigt att upprätthålla eftersom det inte är jag. Det har bara varit på låtsas. Och vansinnigt krampaktigt och energikrävande. Därför tänkte jag de kommande månaderna ägna denna blogg åt att försöka hitta mig själv igen. Låta mitt riktiga jag få komma fram. Både i det lilla och stora. Och framföra allt: Jag ska lära mig att sluta be om ursäkt för den jag är.

Jag kan tänka mig att era Mia Törnblomska varningsklockor ringt för länge sedan. Det är okej så. Men för mig är dessa insikt så revolutionerande och förlösande att den bara måste få slå rot och blomma. På något sätt.

Alla tips och erfarenheter mottages tacksamt.