En spricka i kristallen

I skuggan av #blogg100 blåser jag plötsligt liv i min egen blogg igen. Jag är så innerligt glad över att ha en tillräckligt liten blogg för att själv få bestämma när jag skriver eller inte. I samma veva som min äldsta son Wim föddes tappade jag lusten att blogga. I alla fall om det privata. Så bloggen fick helt enkelt vara. Vet inte riktigt varför. Men jag är ganska säker på att det inte bara hade med tidsbrist att göra; utan snarare att denna blogg fungerar som en ventil för mig. En dagbok. Och det är framför allt när jag har utrymme att tänka på och älta det alldeles egna som jag känner ett behov att skriva av mig här.

Så: ni drar rätt slutsats. Jag har numera gott om tid att tänka på mig själv. Gott om tid att älta. Och ja - jag känner ett starkt behov av att skriva ner alla mer eller mindre vansinniga tankar här; och därmed dela dem med er.

Kort handlar detta framför allt om att jag hamnat i någon slags identitetskris. Det är inte första gången, men den här gången känner jag att jag måste göra något åt saken. Det är inget konstigt egentligen. Snarare klassiskt. Jag har under många - faktiskt väldigt många - år hjärntvättat mig själv till att tänka att det jag tänker och gör inte är värt något. Jag har inte rätt att tycka och tänka som jag gör. För jag har fel. Andras sanningar kommer nämligen i all lägen före min egen sanning. Jag har jobbat så obeskrivligt hårt för att aldrig stöta mig med någon; alltid göra det jag tror att andra tycker är rätt; alltid tycka "rätt" att jag helt tappat bort mig själv. Jag har byggt min självbild på min tolkning av hur andra ser mig och vill att jag ska vara. Ja, ni kanske förstår vart jag vill komma?

Resultatet av allt detta är att jag nu som 32-åring inser att jag någonstans vid tolv års ålder (ganska klassiskt, tror jag) tappade bort mig själv. Mina drömmar och passioner. Min oskuldsfulla men ända starka självkänsla. Och blev något annat. Något som har varit väldigt jobbigt att upprätthålla eftersom det inte är jag. Det har bara varit på låtsas. Och vansinnigt krampaktigt och energikrävande. Därför tänkte jag de kommande månaderna ägna denna blogg åt att försöka hitta mig själv igen. Låta mitt riktiga jag få komma fram. Både i det lilla och stora. Och framföra allt: Jag ska lära mig att sluta be om ursäkt för den jag är.

Jag kan tänka mig att era Mia Törnblomska varningsklockor ringt för länge sedan. Det är okej så. Men för mig är dessa insikt så revolutionerande och förlösande att den bara måste få slå rot och blomma. På något sätt.

Alla tips och erfarenheter mottages tacksamt.