Wednesday, March 13, 2013

Om att klicka


Om ni visste hur många gånger jag känt mig dålig. Dålig på det jag gör. Dålig som person. Vimsig. Tramsig. Ofokuserad. Värdelös. Ja, ni fattar.

Det har inte alltid varit så. När jag var liten hade jag världens bästa självförtroende. Jag vilade i vissheten om att jag var speciell. Att jag kunde åstadkomma vad som helst. Och att jag en dag skulle bli något stort.

Sen kom verkligheten emellan. Jag upptäckte att jag tog för mycket plats. Jag var besvärlig. Högljudd. Till och med bråkig ibland. Så jag gick på eget initiativ på regelbundna besök hos skolans kurator för att försöka få klarhet i varför jag inte passade in. Och så kom jag på något sätt fram till att jag nog borde lugna ner mig lite. Rätta in min i leden. Vara mer som andra är. Så kommer det att ordna sig. Så jag blev snäll; i princip över natten. Och det fungerade. Men blev som en drog. Jag blev som besatt av tanken på att alltid vara omtyckt av andra. Ingen skulle få ha en anledning att tycka illa om mig. Det var nog där och då jag tappade bort mig själv. Tror jag.

Det har dessutom inte blivit bättre av att jag sedan jag börjat jobba hamnat i yrkesroller, organisationer och grupper som på ett eller annat sätt fått mig att tro ännu mindre på mig själv. Jag har helt enkelt haft sämre självförtroende när jag slutat än när jag först började. Vilket - needless to say - har känts oerhört frustrerande. Jag har - när allt känts som mörkast - i första hand anklagat mig själv. (Jag höll helt enkelt inte måttet. Borde kanske inte jobba alls. Nu är jag avslöjad som den patetiska bluff jag är.)

På senare tid - som en del i processen att hitta rätt här i livet - har jag dock börjat försöka tvinga mig själv att tänka om. För trots alla jobbrelaterade motgångar finns det fortfarande en liten, liten men ändå envis och förvånansvärt stolt röst som säger att jag är sjukt bra. Att om jag bara hittar rätt uppgifter och rätt sammanhang så kan jag göra underverk.

Just därför var det så oerhört skönt att i dagarna få läsa tidningen Resumés (förhållandevis) långa intervju med den duktiga och inspirerande copywritern Ulrika Good som bara något år efter att hon stod på toppen av sin karriär blev uppsagd. Jag fotograferade det jag tyckte var kärnan i intervjun:
Det var då jag insåg att huruvida man är "bra" eller "dålig" handlar om i vilken kontext man befinner sig. Får man jobba med tillsammans med människor som man klickar med kreativt, som man klickar med kreativt och som har förtroende för en kan man åstadkomma vad som helst.
Kanske, kanske vågar jag nu tänka tanken att allt inte är mitt "fel". Att allt inte hänger på mig. Att det även i detta fallet "takes two to tango" som man säger ibland om man är en vän av klichéer. Kanske, kanske vågar jag nu ta den där inre rösten på allvar istället för att avfärda den som vore den en ensam gammal kattkvinna med maniska vanföreställningar.

Kanske.

2 comments:

Emma said...

Fantastiskt ärligt och självigenkännande som vanligt. Stor kram!

Christine said...

sa bra skrivet (som vanligt ;-)). Det ar sa vanligt att just tjejer har daligt sjalvfortroende for sin personlighet. Tror det ar/var typiskt att just tjejer som tar plats blir tillsagda mer an killar som tar plats. Kan det vara anledningen till att jag inte kanner lika manga killar som har daligt sjalvfortroende och som bryr sig vad "folk" tycker om hur de uttrycker sig? Jag hade det lite sa hemma, da brorsan kunde komma undan med vissa grejer som inte jag kunde komma undan med. Tror inte det var medvetet av mina foraldrar. De lade liksom marke till det nar jag gjrde det men inte med brorsan. Markligt det dar...