Jag önskar att jag kunde tänka steget längre ibland. Analysera mera, helt enkelt. Tänker till exempel på
artikeln som Blondinbella skrev om kvinnor som lägger krokben för varandra.
När jag läste artikeln för ett antal veckor sedan var min första tanke: "Tänk, hon har faktiskt rätt. Så bra att hon tar upp ett så viktigt ämne." Så fort jag kom till jobbet dagen efter frågade jag min kloka kollega J vad hon tycker om artikeln och fick ett oväntat svar: artikeln var inte alls bra. Jag undrade varför. J förklarade att hon inte tycker att artikeln är särskilt konstruktiv. Blondinbella klagar på att alla tjejer är svartsjuka på henne men kommer inte med några förslag på hur situationen kan förbättras. Dessutom påpekade J att hon inte tror att det Blondinbella beskriver är ett särpräglat kvinnofenomen; män skulle bete sig likdant mot kvinnor om de faktiskt skulle uppfatta oss som ett hot. Men det gör de sällan. Det krävs mer för att en man ska känna sig hotad av en kvinna än för att en kvinna ska göra det. Så är det. Tyvärr. Ojämställdheten visar sitt fula tryne.
Jag har tänkt mycket på det här. Jag brukar nämligen själv säga att kvinnors största fiende är andra kvinnor. Ibland känns det som att vi kvinnor tror att vi konkurrerar om en och samma plats. Om en vinner så förlorar de andra. Men så är det kanske inte. Nej, så enkelt är det nog inte.
Jag har faktiskt aldrig känt mig motarbetad av män. Aldrig känt mig diskriminerad av män.
Nu vet jag vad det beror på. Jag är helt enkelt inte hotfull nog.
Det krävs en
pitbull med läppsift.