Jag önskar ganska ofta att allt det onda i mig kunde synas mer. Men det gör det inte. Inte på långa vägar. Jag ser nästan alltid lika glad ut utanpå och presterar lika bra oavsett vad som sker inombords. Vänner och kollegor tror att allt är okej. Bara Tom får se när jag bryter ihop.
När jag mår som sämst önskar jag stundtals att jag hade styrkan att svälta mig själv till oigenkännlighet så att det blir sådär tydligt att något är väldigt fel. Så att folk kommer fram och frågar mig hur jag mår och jag inte kan förneka att det inte är bra. Men inte ens det klarar jag av.
Ibland önskar jag att kroppen ska säga ifrån. Att jag ska falla ihop på jobbet. Kollapsa. Så att någon kommer fram och håller om mig och säger: "Paulina, det här ser inte bra ut. Du måste nog vila. Ta ledigt i några månader. Hitta dig själv igen. Det är OK." Men jag blir inte ens förkyld.
Så jag fortsätter att vara en söt liten tjej med framtiden för sig.
Jag fortsätter le så kanske det blir bra sen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
...och då undrar jag: Varför?
Vem tjänar på att du inte visar vad du känner?
Jag önskar ju så klart att jag kunde visa mina känslor lite mer men jag vågar nog inte... Vill visa mig duktig. :-/
Själv bölar jag intensivt. Fast jag hatar det, fråga Tom, han vet att jag avskyr att det kommer tårar när jag blir lessen/trött/arg... Men det är jäkligt bra för att visa att enough är enough! :-D
Annars får man nog bara säga "stopp". På nåt sätt.
Jag gråter också, fast i det tysta för mig själv eller med Tom. Önskar jag kunde gråta mer öppet...
Post a Comment