Duktig flicka, nej tack

Det finns en sak jag tänker väldigt mycket på: Kvinnors ständiga jakt på perfektion. Duktiga. Vackra. Produktiva. Överallt. Alltid. Utan undantag.

Min bloggfavorit Underbara Clara skriver mycket om detta ämne. "Döda dina duktiga flicka", skanderar hon och jag är beredd att hålla med. Jag önskar bara jag visste hur.Det krävs mycket mod för att våga ta steget och vara mindre bra.

Jag är en duktig flicka. Har alltid varit. Som femåring försökte jag lösa mammas och pappas äktenskapsproblem. Tog ansvar för min utvecklingsstörda bror. Trodde att det var min uppgift att lära honom om livet och skydda honom från allt ont. Samtidigt pluggade jag hårt från första stund. Fick bra betyg, stipendier och utmärkelser. Jag blev någon. Fick bekräftelse på att jag dög. Glädjen var dock alltid kortvarig. Kicken jag fick av att prestera bra resultat återgick snabbt till känslan av otillräcklighet, och rädslan och ångesten över att bli avslöjad. "Snart kommer folk inse att jag egentligen är helt dum i huvudet och värdelös", tänke jag för mig själv. Jag väntade på provet som skulle komma att sätta dit mig och få alla att inse att jag egentligen inte var så särskilt duktig. Att jag bara var en bluff. På låtsas.

Men så kom den dagen då jag slutade skolan. Jag började på universitetet och insåg snabbt att jag på sätt och vis lurat mig själv. Jag hade kämpat så hårt för att uppnå yttre bekräftelse i form av bra betyg att jag helt tappat bort mig själv. När jag så kom till en miljö där ingen egentligen bryr sig om dina prestationer, där du själv bestämmer vad det är du vill göra och hur du vill göra det, insåg jag plötsligt att allt det jag byggt upp under årens lopp var ihåligt. Saknade mening, eftersom jag gjort det för andra snarare än för mig själv. Jag hade ingen aning om vem jag egentligen var och vad jag ville med livet.

Det är just detta som oroar mig när det gäller "duktig-flicka-syndromet". Jag tycker mig se att vi flickor, unga tjejer och kvinnor tenderar att vara duktiga för att vi tror att det är vad som förväntas av oss - som vänner, flickvänner, mammor, kollegor. Vi drivs av yttre faktorer, snarare än av en egen, inre passion. Inte konstigt att vi går in i väggen, blir deprimerade och hatar oss själva. Konflikten mellan den kvinna vi tror att vi måste vara och den kvinna vi faktiskt är blir för påfrestande. Mia Skäringer beskriver detta väldigt bra i sitt och Claras sommarprat från i fjol.

Jag blir så ledsen över alla unga flickor som så tydligt hatar sig själva, skadar sig själva. Jag önskar att de alla kunde "döda" sin inre duktiga flicka istället för sig själva.

Jag önskar att vi alla kunde inse hur fina och värdefulla vi egentligen är. Vi duger precis som vi är.

Låter kanske fånigt, men så är det.