Välgörenhet är det bästa jag vet

Foto: Flickr user Paul Manniz, CC licensed.

Sedan en tid tillbaka har jag drivit en egen Kakbank, ett fenomen som jag kom i kontakt med via ett välgörenhetsnätverk som jag är med i. Vi är några stycken, oftast inte fler än 10, som träffas varannan månad och lånar ut pengar via mikrolånesajten Kiva. Matkooperativet La Esperanza Group från Paraguay fick låna 4850 USD i januari, varav vår kakbank bidrog med 75 USD. Fem månader senare har de redan betalat tillbaka 81% av lånet.

Jag diggar mikrolån. Väldigt mycket. Helt enkelt därför att mikrolån är en mer hållbar, långsiktig form av "välgörenhet" än traditionella donationer. Istället för att göra samhällen och enskilda individer i utvecklingsländer beroende av välgörenhet fungerar mikrolån snarare som "hjälp till självhjälp". De personer och grupper som lånar pengar via de mikrolånsbanker som är knutna till t ex Kiva får en chans att verka som entreprenörer och därmed påverka och utveckla sin egen ekonomi.

Sen finns det så klart sammanhang där mikrolån inte gör särskilt stor nytta. I samband med naturkatastrofer och andra mer akuta händelser, såsom i exempelvis Haiti, behövs så klart direkta donationer för att snabbt rädda liv och få samhället på fötter igen. Stöd till ideella organisationer som arbetar med att långsiktigt förbättra situationen för människor i fattigare länder är ett annat exempel. Utan frivilliga donationer skulle dessa organisationer överhuvudtaget inte finnas.

Ett exempel på en sådan organisation är Monica och Carl-Axel Ekmans insamlingsstiftelse som i över tjugo år har verkat för att flickor och kvinnor i staden Garissa i Kenya ska få ett bättre och mer värdigt liv. De fokuserar framför allt på utbildning och arbetar aktivt för att "utrota" kvinnlig omskärelse. Ett otroligt viktigt uppdrag som de till stora delar lyckats med.

Även Läkarmissionen och Womankind arbetar för att få bort kvinnlig könsstympning i Kenya. Via Läkarmissionens sajt Webaidshop kan man skänka pengar direkt till detta ändamål (Tack Underbara Clara för tipset!).

Oavsett form behövs det oftast väldigt lite för att göra skillnad. Det är fakta.

Så vad väntar du på? Testa, vetja!

Duktig flicka, nej tack

Det finns en sak jag tänker väldigt mycket på: Kvinnors ständiga jakt på perfektion. Duktiga. Vackra. Produktiva. Överallt. Alltid. Utan undantag.

Min bloggfavorit Underbara Clara skriver mycket om detta ämne. "Döda dina duktiga flicka", skanderar hon och jag är beredd att hålla med. Jag önskar bara jag visste hur.Det krävs mycket mod för att våga ta steget och vara mindre bra.

Jag är en duktig flicka. Har alltid varit. Som femåring försökte jag lösa mammas och pappas äktenskapsproblem. Tog ansvar för min utvecklingsstörda bror. Trodde att det var min uppgift att lära honom om livet och skydda honom från allt ont. Samtidigt pluggade jag hårt från första stund. Fick bra betyg, stipendier och utmärkelser. Jag blev någon. Fick bekräftelse på att jag dög. Glädjen var dock alltid kortvarig. Kicken jag fick av att prestera bra resultat återgick snabbt till känslan av otillräcklighet, och rädslan och ångesten över att bli avslöjad. "Snart kommer folk inse att jag egentligen är helt dum i huvudet och värdelös", tänke jag för mig själv. Jag väntade på provet som skulle komma att sätta dit mig och få alla att inse att jag egentligen inte var så särskilt duktig. Att jag bara var en bluff. På låtsas.

Men så kom den dagen då jag slutade skolan. Jag började på universitetet och insåg snabbt att jag på sätt och vis lurat mig själv. Jag hade kämpat så hårt för att uppnå yttre bekräftelse i form av bra betyg att jag helt tappat bort mig själv. När jag så kom till en miljö där ingen egentligen bryr sig om dina prestationer, där du själv bestämmer vad det är du vill göra och hur du vill göra det, insåg jag plötsligt att allt det jag byggt upp under årens lopp var ihåligt. Saknade mening, eftersom jag gjort det för andra snarare än för mig själv. Jag hade ingen aning om vem jag egentligen var och vad jag ville med livet.

Det är just detta som oroar mig när det gäller "duktig-flicka-syndromet". Jag tycker mig se att vi flickor, unga tjejer och kvinnor tenderar att vara duktiga för att vi tror att det är vad som förväntas av oss - som vänner, flickvänner, mammor, kollegor. Vi drivs av yttre faktorer, snarare än av en egen, inre passion. Inte konstigt att vi går in i väggen, blir deprimerade och hatar oss själva. Konflikten mellan den kvinna vi tror att vi måste vara och den kvinna vi faktiskt är blir för påfrestande. Mia Skäringer beskriver detta väldigt bra i sitt och Claras sommarprat från i fjol.

Jag blir så ledsen över alla unga flickor som så tydligt hatar sig själva, skadar sig själva. Jag önskar att de alla kunde "döda" sin inre duktiga flicka istället för sig själva.

Jag önskar att vi alla kunde inse hur fina och värdefulla vi egentligen är. Vi duger precis som vi är.

Låter kanske fånigt, men så är det.