Om det där som kallas döden

Ända sedan jag var liten har jag älskat kyrkogårdar. När vi var på bilsemester ville jag alltid stanna och titta på lokala begravningsplatser. Vandra runt. Läsa årtalen. Fantisera. Så många livsöden. Jag kunde se att mamma var orolig. Vad är det för dotter jag fött? Varför kan hon inte vara som andra flickor? Leka med dockor och vara glad.

Brådmogen som jag var förklarade jag: "Mamma, jag kommer inte hit för döden. Jag kommer hit för livet. Genom att fantisera om alla dessa människor väcks de tillfälligt till liv igen. Vet du förresten att Astrid Lindgren fick idén till Bröderna Lejonhjärta när hon såg en gravsten med två unga bröders namn på?"

Mamma skakade på huvudet. Var inte övertygad.

Jag är fortfarande lika fascinerad av gravar. Av människor. Det är antagligen därför jag lägger märke till och fascineras av projekt som på något vis berör döden.

Här kommer tre exempel som jag snubblat över i dagarna:

Paris mest berömda begravningsplats, Père Lachaise (även kallad cimetière de l'Est), har numera en egen hemsida där man kan vandra runt på kyrkogården och titta på kända gravar. Har alltid velat dit för att titta på Jim Morrisons grav. Nu kan jag åtminstone tjuvkika.

Och så tänker jag på den japanska kvinna som just har publicerat en bok med sms som hon skickat till sin döda makes mobiltelefon. Rörande. Alla bearbetar vi vår sorg och saknad på olika sätt.

Sist, men inte minst läste jag igår om Aida Chehrehgosha berörande fotoutställning på Konstfack: "Till mamma och pappa och mina två bröder". DN På Stan skriver:

Aida Chehrehgoshas uppväxt präglades av misshandel och ständig rädsla. I sin nya fotoutställning gör hon upp med ilskan, sorgen och hatet genom att iscensätta föräldrarnas död, såsom hon föreställde sig den när hon var yngre. Det är en stark, smärtsam men även försonande utställning där hon på samma gång bearbetar önskan att döda sin mamma och pappa, och rädslan att förlora dem.

Det var allt för den här gången. Njut nu av livet.