Om konsten att börja skriva

Jag har fått den bästa av presenter av min prins, Tom. Han har betalat tusentals kronor för att jag ska få börja skriva. Kanske lite konstigt att gå en kurs i att börja skriva när jag bevisligen redan skriver? Nja. Det är dags för mig att göra något på riktigt. En diktsamling. En novell. Ett filmmanus. You name it.

Vi får se vad det blir.

Hittade höromdagen en text jag skrev till Tom för ett par sedan: Hur jag blev den du älskar (lite krystat, jag vet, men jag hade precis läst Mustafa Cans Tätt intill dagarna i vilken Mustafa använder underbart pretentiösa uttryck som "Döden saknade kropp"). Textens sista två stycken lyder:

Tänk att det visade sig vara sant trots allt: Inte förrän du tycker om dig själv kan du älska andra. Nu älskar jag dig och du älskar mig. Jag känner ro när jag är med dig och känner mig alldeles upprymd över att äntligen få ha träffat någon som verkar älska mig villkorslöst. Du förstår mig som ingen annan; du känner mig som ingen annan och ändå väljer du att stanna.

Älskade, jag har en sista önskan innan jag avslutar denna berättelse. Jag vill att du lyssnar noga. Nästa gång du hör mig säga att allting var så ofattbart enkelt när vi två träffades, att det föll sig helt naturligt, påminn mig då om allt det jag nu har berättat för dig. Påminn mig om den långa väg jag gått för att få älska dig och för att få älskas av dig. Varje gång du gör det kommer jag att berätta för dig att det har varit värt varenda steg.

Att skriva är det bästa jag vet.