Trodde jag.
Men så är det inte. Det känner jag nu. Jag vill inte sitta ensam i lägenheten och spela vuxen. Jag är fasligt jävla rädd för ensamheten och den enda som förstår det är mamma för hon är minst lika rädd som jag. Ändå står jag på mig. Säger hejdå vid Slussen trots att kroppen skriker: "Åk med. Du vet vad du vill.". Jag tar tunnelbanan och kliver av vid Knivsöder. Sneglar på bussen som skulle kunna ta mig direkt tillbaka. Till mamma. För varje steg utvärderar jag. Borde jag? Nej. Istället tvingar jag mig själv in i mataffären. Köper två avokados och dinkelmjöl.
Ligger i sängen. Stirrar i taket. Tänker på mamma som sitter alldeles själv i sin lägenhet. Och på mig som är själv i min. Det är så här det ska vara tydligen. När man är vuxen, självständig och frigjord. Det kan vara ensamt emellanåt. För det mesta.
Men rätt ska trots allt vara rätt.
4 comments:
Din rörande berättelse låter ungefär som nyblivna mammor i min omgivning som helst av allt vill ta sin tre månader gamla bebis och åka till sina egna mammor en vecka och bli lite omhändertagna. Jag säger: varför inte, åk! Vad är en vecka, du hade ju mått bra av det.
De svarar: men så gör man inte.
Vem har sagt att man inte gör det och varför ska du distansera dig från ditt eget kött och blod, människan som gav dig liv, så pass mycket att du går emot din egen instinkt att fortfarande ha ett band till henne?
Jo, du har rätt. Ändå valde jag att inte åka dit. Känns konstigt nog som en seger idag. Men nästa gång jag får chansen väljer jag annorlunda.
Nästa gång tycker jag du ska följa din magkänsla!! Jag bor hemma hos mina föräldrar varje gång jag är hemma i Sverige och det är sååå skönt att bli ompysslad som på den gamla goda tiden när man bodde hemma - fast utan allt tjat om att städa rummet.
Kicki, jag håller med. Det är något speciellt med att få vara "liten" igen. Gäller att passa på så länge det går... Kram på dig!
Post a Comment