Martina och Pamela

När jag en gång för länge sedan bodde i Jordbro fanns där en kort stund ett par som väckte min uppmärksamhet lite särskilt. Ett kärlekspar som stack ut i den jämngrå white-trash-massan på pendeltågsstationen. Två kvinnor tänkte jag. Eller var det det? Så svårplacerade. Den ena med kort mörk page. Yviga ögonbryn. Basker. Som tagen direkt från ett författarcafé i Montmartre. Den andra blond. Som vilken pojkspoling som helst. Så olika. Undrar var de hittat varandra. En dag var de försvunna. Eller var det jag som försvann? Jag minns inte.

Så av en slump hörde jag höromveckan talas om P4-dokumentären "Familjen Abramsson kommer ut". Hörde Pamela tala om sin första kärlek Martina. Om vackra, melankoliska möten på Borås tågstation. Och så slog det mig. Måste vara den Martina. Martina Lowden som skrivit Allt och blivit allas nya älskling. Hon som till och med fick sommarprata en sommar och gjorde det alldeles gallant. Det måste vara den Martina. Ingen annan. Och så föll allt på plats.

Det var Martina och Pamela jag såg där på Jordbro station. Det är därför jag tycker att Martina ser så bekant ut.

Nu vet jag var de tog vägen och hur kärleken en dag tog slut trots att det älskade varandra så mycket just då. I Jordbro. Nu vet jag att den brustna kärleken brutalt drev Martina till vansinne. En liten stund i alla fall. Så som kärlek kan göra ibland.

Att veta ger mig ro i kroppen.