Att googla döden

För första gången lyckas en reklamlänk i Gmail fånga min uppmärksamhet: "När är din dödsdag?".

Jag vill inte veta. Vill inte klicka. Om någon kan förutspå min dödsdag så är det Google. Det vet jag. Avancerade, träffsäkra dödsalgoritmer som säkert redan vet allt om mig. Så jag låter bli att klicka och lever vidare. I total (och lycklig?) ovisshet.

Det blir liksom bäst så.

Jag, en visionär

Äntligen har jag hittat konkreta bevis för att jag valde rätt i livet. Klicka på bilden så ser ni själva. Medieteknik 300 hp står det. Det är precis den utbildning jag valde för sju år sedan. Och när jag tänker efter är det ju precis det jag fortfarande gör.

Om du vill, gör testet här.

That constant taste of mint

I already told Helene. And not too long ago, I believe I told you.

This time of year, when life is only a matter of surviving the winter cold and darkness, time flies. Faster than ever. As a matter of fact, I can no longer recall what I do; apart from waking up, brushing my teeth, then bushing my teeth again (before going to bed). It is as if I am conscious only twice per day; two seconds in the morning and two seconds in the evening. I look at myself in the mirror. I see a toothbrush in my mouth and that familiar white foam, and I think to myself that there must be more to life than this.

Then I slowly doze off again.

Lots of jobs

I got an email from KTH today. The subject is "Massor av jobb" (Lots of jobs). It sound like one of those to-good-to-be-true-spam emails, but it is real. Guess I chose the right school, then. Not sure I'm the right person for those jobs, though.

Helsinki 12 grader

Dags för mig att lämna Helsinki ännu en gång. Denna gång lite mindre dramatiskt än sist. Inga hjärtesorger, inga tårdrypande avsked. Den här gången ska jag hem och ser fram emot det. Jag kommer hem till något. Till en Tom, ett rum, ett kontor. Kanske så småningom en bil, en framtid och en bokhylla med massor av böcker.

Det är sådant jag uppskattar här i livet.

Skäms inte för att du är människa

Ibland kommer dagar som denna, då jag låter skammen ta över. Jag skäms över mina tankar och mina drömmar, mina misslyckanden och framgångar. Jag skäms för allt jag gjort och för det jag ännu har ogjort. Jag skäms för att jag försöker slippa undan. Jag skäms för att jag aldrig ger upp.

Jag vrider och vänder på mig för att hitta en väg ut någonstans men kapitulerar och inser att tiden är den enda utvägen.

- Vänta, Paulina. Låt det ta tid. Döm inte. Ångra inte. Var inte arg. Och medan du väntar, lyssna på Tomas. Han är vis.

Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Tomas Tranströmer