Tom, kyss mä!

Apropå nostalgi, minns ni filmen Tom gjorde åt mig på vår ettårsdag?

Radioskugga

Jag har inte skrivit så mycket på sistone, jag vet. Beror inte på brist på idéer. Snarare brist på tid. Jag försöker få ihop alla bitar som utgör mitt liv men det går sällan bra. Jobbet kommer alltid först. Så är det.

Jag har funderat mycket på vad jag vill med bloggen just nu. Den har ju ändrat form ganska mycket under årens lopp, från designblogg till en allt-i-allo-blogg till en nästan renodlad äktenskapsblogg. Och det är nog där jag vill ha den just nu. Jag är gift nu, alltså vill jag prata om hur det är att vara gift. Om jag får som jag vill kommer Tom att bli mer aktiv i denna blogg. Han är ju liksom också gift och är en del av det hela. Tänkte börja spela in videos i stil med de som min kompis Johanna och hennes sambo Daniel spelar in tillsammans. Fast om äktenskap då. Så fint, tycker jag. Är man ett team så är man.

Apropå det här med att gå igenom olika bloggfaser. En gång i tiden var jag singel. Det skrev jag om i min nästan bortglömda MSN-blogg. Läste igenom ett par inlägg idag och blev aningen nostalgisk. Känns väldigt länge sedan. Jag fick många fler kommentarer på den tiden. Singelliv är nog roligare att läsa om än äktenskap. Hur spännande jag än tycker att mitt äktenskap är. Jag var Bridget Jones då. Martha Stewart nu. Tänkte hur som helst börja publicera lite gamla inlägg i denna blogg. Bara för skojs skull.

Eller är det för min egen skull, kanske?

Scener ur ett äktenskap

Söndag kväll. Paulina känner sig syndig. Munnen full med chokladsås. Mmm. Mathångel. Smyger över till Tom som sitter och jobbar.

Paulina: -Ånga me maj. [Hångla med mig.]

Tom: -Va?

Paulina: - Ångla me ma. [Hångla med mig.]

Tom tittar på Paulinas mun. Hon har den stängd. Det brukar den aldrig vara. Hon måste gömma något i den.

Tom: - Nej, vad har du där inne? Är det något äckligt?

Paulina: - Neej. Jag förlsöke bala vala lite sekschig. [Nej. Jag försöker bara vara lite sexig.]

Paulina försöker trycka sina läppar mot Tom. Tom ryggar tillbaka. Så här rädd har han nog aldrig varit.

Tom: - Men va fan är det där? Det här är inte sexigt. Det här är terror. Gå bort!

Paulina (börjar skratta, chokladsåsen börjar rinna ut): - Tellol? De är bara lile matsekxch. [Terror? Det är bara lite matsex.]

Tom: - Matsex? Jag vet inte ju inte ens vad du har där inne? Du kan ju ha stoppat in vad som helst.

Paulina: -Va, valå? [Va, vadå?]

Tom: Ja, som ett äckligt ägg eller nåt. Gå bort.

Paulina ger upp. Sväljer chokladsåsen.

Det är sällan, ytterst sällan, som verkligheten överträffar fantasin.

Jag sökte inte upp Gud

Tänkte att jag så här lite i efterhand skulle visa er den motivering jag bifogade ansökan till Börja skriva-kursen. Det var egentligen min älskade vän Matilda som var med om morsa/mamma-incidenten men det är en petitess. Det satte nämligen minst lika djupa spår i mig.Vad tycker ni?

"Jag sökte inte upp Gud. Gud sökte upp mig. Han gjorde sig ständigt påmind. Bråkade med mig tills jag en dag började lyssna.” Dessa ord hörde jag en gång en präst yttra i en radiointervju och tänkte att precis så är det för mig med skrivandet. Skrivandet är mitt språk. Min röst. En aldrig sinande ström av tankar och känslor som ingenting hellre vill än att formuleras och förevigas. Jag söker mig ibland till andra språk men återkommer alltid till skriften. Eller snarare: skriften återkommer alltid till mig.

Det finns tillfällen då jag helt velat förneka mitt behov av att skriva; som alla de gånger då min kritiska svensklärarinna hastigt och brutalt tog död på min skrivarlust med sin röda bläckpenna. Rött som i fel. Rött som i misslyckande. ”Det heter inte morsa, det heter mor. Möjligtvis mamma.”, kunde hon skriva. Jag lyssnade och anpassade mig. Tystnade. Idag vet jag att hon hade fel. Det finns mödrar, det finns mammor och det finns morsor. De är alla olika saker. Det säger i alla fall min inre röst. Nu är det hög tid för mig att börja lyssna på den.

Scener ur ett svågerskap #1

Det är lördag eftermiddag, jag sitter och fikar med min syster Lisa. Mobilen ringer: det är min svåger Peter. Jag svarar:

Tom: Hej Peter. Jag fikar med Lisa, är det något viktigt?
Peter: Ja.
Tom: Hmm... jaha, vad är det då?
Peter: Jag vill att du laddar ned Magnus Carlsson-skivan åt mig.
Tom: Peter, det är inte viktigt.
Peter: Jo det är det.
Tom: Nej, det är det inte. Det kan vänta till imorgon söndag, jag ringer dig då. (klick)


Fem dagar senare. Klockan är 10:10, jag sitter på jobbet. Mobilen ringer: det är min svåger Peter.

Tom: Hej Peter. Jag är på jobbet, är det något viktigt?
Peter: Ja.
Tom: Jag menar: 'Är det på liv och död?'
Peter: Man... man får inte säga så.
Tom: Hmm... nähä, OK. Vad är det då?
Peter: Hur stavar man "känner"?
Tom: "Känner"?
Peter: Nej, "tjäller"!
Tom: "Tjäller"? Kan du sätta det i ett sammanhang?
Peter: Nej, "tjäller"! Som i "Peter tjäller på Maria".
Tom: Jaha, "skäller"!
Peter: Ja det menar jag.
Tom: OK, jag skickar det som ett SMS till dig. Hej då.
Peter: Hej. (klick)

Anders kan rita

Titta så fint Anders har ritat utifrån originalfotot som hänger på Tekniska museet.

På sin iPhone har han gjort det dessutom; med hjälp av ett program som heter Sketchpad.

Jag känner mig hedrad.

Scener ur ett äktenskap

Bakgrund: Kvällen innan hade Tom introducerat Paulina till iPhone-spelet Flight Control, ett enkelt men mycket beroendeframkallande spel...

Morgonen därpå: Tom och Paulina sitter och jobbar vid frukostbordet; Paulina ägnar dock mer tid åt Flight Control än åt jobbet. Hon spelar på Toms iPhone.

Tom: Om en halvtimme är det tvättid.
Paulina (blicken fäst på telefonen): Uhmmm... aha... mm...
Tom (30 minuter senare): OK, nu är det tvättid, ska jag ta det då?
Paulina (lyfter inte blicken): Mmhhmm..? Jahmmm...
Tom: Kan du inte sluta spela ett tag?
Paulina: Uh...nnggh... uuh..?
Tom: Jag sa: 'Kan du inte sluta spela?'
Paulina: Uh... Mmähh... jag håller ju på att ta highscore...
Tom: Du är ju helt beroende.
Paulina (tillbaka i spelet): Mmhhh...
Tom (irriterad): OK jag går och tvättar. Men du slutar spela!

Tom plockar upp Paulinas iPhone som ligger i hallen.

Paulina (triumferande): Höhö... det där är ju min iPhone.

Sekunden senare rycker Tom den andra telefonen från Paulinas hand.

Paulina (bestört): Mäh... så kan du inte göra... Jag vill ju spela ju... Det var ju du som visade mig spelet... DU FÅR SKYLLA DIG SJÄLV!!

/Tom