If you ever need a stranger to sing at your wedding

Foto: Max Kiusalaas

Som så många gånger började det med en liten tanke. Denna gången en tanke om att min bror och hans flickvän Maria mitt i allt kommunalt gruppboende- och förtidspensionselände är värda något alldeles extra. Lite lyx. De är så vansinnigt förälskade, drömmer om ett stort bröllop men har så lite. Så hörde jag talas om nystartade crowdfundingtjänsten Funded by Me. Tänkte också på min så våldsamt duktiga och kreativa kusin Max. Och så lade jag ihop ett och ett. "Vi gör en video och visar vänner och familj hur fantastiska Peter och Maria är (om de nu inte redan vet det)." Kärlek som smittar, det är grejer det.

Tillsammans med Max och entreprenörerna bakom Funded by Me skapade jag en projekt- och insamlingssida som kändes bra och sent måndagen 27 juni gick den live som det så fint heter. I samma veva uppmärksammade jag folk om insamlingen via Facebook (613 vänner), Twitter (1117 followers) och e-post (cirka 50 vänner). Resten är historia.

Nyheten spred sig som en löpeld. Det är nästan så att jag själv inte förstår exakt hur det hela gick till (trots att jag jobbar med just webben och sociala media). Redan efter ett dygn hade vi fått in mer än hälften av de 30,000 kronor vi satt som mål. Lika många främlingar och avlägsna bekanta som vänner och familjemedlemmar donerade.

Någonstans där kom mediedrevet (nåja) igång. Via en kompis Facebooksida fick Aftonbladet TV nys om filmen och ville göra ett reportage. Ett fint sådant. Jag gjorde dock det stora misstaget att be dem aktivera kommentarsfältet och deppade tillfälligt ihop när jag läste elaka kommentarer från folk som tycker att jag är girig och utnyttjar min bror och hans flickvän för egna intressen. "Har man inga pengar så ska man inte heller gifta sig (stort)", hette det. Suck. Tungt.

Dagen efter hörde så Expressen av sig och ville toppa med en artikel i tidningen. Mitt i den tillfälliga jantedeppen tvekade jag men så pratade jag med Peter i telefon och fick höra honom glatt utropa saker som han aldrig annars brukar säga: "Det är inte sant!" och "Det är inte klokt!". Och i och med det var saken klar. Det blev en artikel.

Som ni ser: inte vilken artikel som helst. Nej, Expressens Arne Lapidus bestämde sig för att göra det hela till en alldeles makalös solskenshistoria. Han ringde helt sonika upp Peter och Marias absoluta favoritartist Magnus Carlsson (f.d. Barbados) för att fråga om inte Magnus kunde tänka sig att ställa upp och sjunga på bröllopsfesten. Och jo, det kunde han. Dessutom skrev Magnus fint om det hela i sin blogg.

Även Rix FM:s Titti och Benji uppmärksammade insamlingen och uppmanade folk att bidra med saker och tjänster. Resultatet: en slottslokal, fem fotografer, en brudbukett, smink/hår, två klänningar, ringar, inbjudningskort, musik. (Jag har säkert glömt hälften. Förlåt ni snälla människor.).

Hela tiden pushade Funded by Me projektet i sina olika flöden på Facebook och i sin egen blogg och stöttade mig med fina ord via e-post. Vänner skrev fina blogginlägg. Så fina att jag visst började gråta när jag läste dem. Och samtidigt fortsatte pengar att trilla in.

Nu, sex dagar efter att insamlingen lades upp nådde vi precis målet på 30,000 kr. Med hela 54 dagar kvar till projektet går ut (sic!). Jag känner mig så otroligt överväldigad och lycklig. Ni älskade fina medmänniskor (131 för att vara exakt) som skänkte både stort och smått (allt lika välkommet) och så starkt överglänser alla missunnsamma bakåtsträvare. Vi är er evigt tacksamma.

Ni som undrar hur det går nu. Häng kvar här så kommer uppdateringar lite då och då. Och framförallt: här kommer jag att så småningom (gissningsvis nästa vår/sommar) berätta om vad alla era kärlekspengar gått till. So, stay tuned.

Kärlek en masse!

Sommarlycka

Foto: Sanna Nilsson

Nu när sommaren är i antågande drömmer jag mig tillbaka till 2007. Ett ganska slumpmässigt årtal. Fult och ojämnt. Men ändå så viktigt och fint. Det var då vi gifte oss, jag och Tom. Snart fyra år sedan. Många säger att dagen de gifte sig är en av de mest romantiska och bästa dagar i deras liv. Så var det inte för mig. Jag visste i förväg att jag inte skulle kunna njuta på beställning så jag valde att fokusera på att ordna en så bra tillställning som möjligt för gästerna. Med tanke på att många av våra vänner fortfarande pratar om bröllopet verkar det som att vi lyckades. Jag hade en fin dag och i princip allt gick som planerat men det var för mycket att stå i. Även för oss två. Kanske skulle jag ha delegerat mer tänker jag nu. Men det blev inte så.

Det har passerat många dagar - ofta helt vanliga vardagar - sedan dess som jag har upplevt som mer romantiska än bröllopsdagen. Just för att de varit helt otvungna och spontana. En långfrukost tillsammans på ett lokalt fik. En extra snooze för att hinna kramas lite mer. Ändå ser jag tillbaka på bröllopet med värme. Ändå kan jag inte låta bli att då och då öppna fotoalbumet och titta på alla foton. Alla fina vänner. Min familj. Tom.

Och så blir jag alldeles varm i hjärtat.

Fula tankar

Ibland tänker jag tankar som jag skäms över. En sådan tanke är att Toms och min kärlek är så mycket finare än alla andras kärlek. Så är det ju inte, det vet jag på ett teoretiskt plan. Ändå kommer jag med jämna mellanrum på mig själv med att tänka att det är något alldeles särskilt med oss två. Att inga kan älska som vi.

Är jag inte hopplös, så säg?

Jag antar att det på något vis bottnar i att jag är så tacksam över att få leva tillsammans med Tom att jag inte vet vad jag ska göra av all tacksamhet. Jag är nämligen så dålig på att glädjas. Jag står handfallen när jag upptäcker att jag för en gång skull inte är bitter. Kritisk. Missnöjd. Ledsen. Deprimerad. Känslorna sprudlar och jag blir livrädd.

Det är inte meningen att jag ska ha det så här bra. Det är inte tänkt att en sådan som jag ska vara lycklig. Vad har jag gjort för att göra mig förtjänt av en man som älskar mig ju mer det finns att älska? En man som inte drar sig för att bjuda upp till en ömsint svängom på vardagsrumsgolvet då och då. En man som namngivit varenda del av min kropp och känner den bättre än jag. En man som utan att tveka går med på att somna ovanpå mig för att jag ska kunna somna trygg.

Efter fyra år av kärlek letar jag fortfarande efter den där haken. När ska Tom avslöja att allt bara är ett stort elakt skämt?

Där är kameran.

Now smile.

Skrämselhicka

Får ett SMS från älskade lillebror i förorten. Den yngsta, lite bortskämda.

"Hej Pau! Jag älskar dig :)"

Som vanligt är katastrofhjärnan (den som sitter snett till höger om lillhjärnan, ni vet) allra snabbast. Jag tänker: Något är fel. Svarar snabbt: "Va? Så brukar du inte skriva. Vadan detta?"

Får jag inget svar så vet jag. Då har han av outgrundlig anledning bestämt sig för att livet inte längre är värt att leva. Samtidigt tänker jag: Men en smiley? Skriver man verkligen så när man är ledsen? Nä, då kanske det finns hopp trots allt?

Sen minns jag. 14 februari. All hjärtans dag. Den dag kalendern säger åt oss att vi ska älska varandra. Dumma jag som inte fattar. Dumma jag som försöker älska varje dag.

Det kommer ett svar: "Haha. Erkänn att du trodde det var ett avsked för att jag skulle ta mitt liv."

Jag skäms. Ja, jag skäms för att jag är så lätt att läsa. För att min bror som trots allt inte känner mig så väl kan se rakt igenom mig. Att jag är så simpel att man alltid kan utgå ifrån att jag befarar det värsta.

Scener ur ett äktenskap

Paulina och Tom sitter och tittar på film. I den mörkblå kärlekssoffan. I vardagsrummet. På Heleneborgsgatan. Vid Hornstull. På Knivsöder.

Paulina: - Jag tycker så mycket om att du verkar tycka om att gosa. Med mig.

Tom: - Mmm. Det gör jag.

Paulina: - Varför tycker du så mycket om att gosa med mig?

Tom: [tystnad, tänker, tänker lite till]

Tom: Jag tycker om att du inte röker.

Tom: [konstpaus]

Tom: Jag tycker om att du inte luktar rök.

Bröllopsdrömmar

Hittade gamla foton på klänningen som jag inspirerades av när jag lät sy upp min egen bröllopsklänning. Jag hittade den i ett skyltfönster i Barcelona där jag var för att besöka min dåvarande pojkvän och tänkte genast att "den där vill jag gifta mig i". Jag visste redan då att jag inte skulle gifta mig med den pojkvän jag hade då men jag tillät mig att drömma, och två år senare blev drömmen sann. Med en annan man.

Jag är så glad att jag orkade vänta.

Tom, kyss mä!

Apropå nostalgi, minns ni filmen Tom gjorde åt mig på vår ettårsdag?

Jag älskar dig så mycket att du måste vakna nu

Jag älskar dig så mycket att du måste vakna nu.

Inte en sekund till vill jag ligga här och titta på dig utan att möta din blick.

Inte ett ögonblick till vill jag behöva vänta på att du ska ta ett andetag till så att jag med säkerhet vet att du lever.

Ett endaste litet andetag så att jag vet att du inte är död.

Så stilla du är där du ligger.

Alldeles för stilla om du frågar mig.

Men det gör du inte. För du sover.

Och jag är vaken. Alldeles för vaken.

Om en liten stund kommer jag inte att kunna hålla mig längre.

Jag kommer sakta, sakta börja röra vid dig så att du vaknar.

Du är alldeles för älskad för att sova bort ditt liv.

Om att älska ihjäl sig

Glad. Ledsen. Eftertänksam. Orolig. Deppig. Avundsjuk. Bitter. Arg. Ledsen igen. Kanske glad en stund. Min tillvaro är en enda berg-och-dalbana om sanningen ska fram. Det har ni säkerligen redan märkt. Men en sak är säker: med Tom är jag nästan alltid glad. Och det oroar mig. Som sjutton.

Ni förstår, om man inte är försiktig kan kärleken lätt kvävas ihjäl. "Stå vid varandras sida, dock inte alltför nära, ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.", skrev Khalil Gibran.

Så är det ju. Så rätt.

Men hur ska jag kunna förmå mig själv att ägna mindre tid åt det jag älskar allra mest? Det enda som gör att jag känner mig närvarande. Det enda som får mig att känna att jag lyckas leva i nuet. Att jag vill vara där jag är för alltid.

Svaret är väl: Det måste du, för annars dör den. Kärleken.

Nedrans. Det är inte svaret jag vill ha.

Ljudet av brustna hjärtan

Via Aftonbladet hittar jag sajten dumpade.se - en sajt jag önskar hade funnits för fem år sedan då jag hastigt och plötsligt blev dumpad av min första stora kärlek, fransosen Fabien. Jag minns hur jag satt framför datorn hela dagarna trots att det var sommar och vackert ute. Jag satt och bevakade MSN; så fort någon loggade in (oavsett vem det var) hoppade jag på personen i fråga och berättade vad som hade hänt. Ältade, grät. Ältade mer. Hur frukstansvärt ont det gjorde. Hur orättvist det var. Att jag aldrig, aldrig skulle komma över honom. Att jag fortfarande hoppades på att han skulle ångra sitt beslut. Hur kunde han dumpa någon som jag som är så bra? Vi var ju menade för varandra, han och jag.

Men ingen förstod. Inte lika bra som jag själv.

Ingen enskild person orkade heller lyssna på allt jämmer så jag förstod tidigt att jag var tvungen att fördela min klagan mellan så många personer som möjligt. Nära vän eller total främling spelade ingen roll. Jag var tvungen att prata. Sorgen ville ut. Det kändes som att jag skulle gå sönder annars. Dö.

Det var hjärtesorg det. Det tog mig flera år att komma över ett fyra månader långt förhållande.
Ändå är det bortglömt idag. Nu när jag är lyckligt gift och DINK. När dumpade vänner nu vänder sig till mig kan jag trösta men ändå inte riktigt förstå. För jag är inte där längre. Jag har gått vidare. Jag är lyckligt kär nu. Jag är en de som går till Museum of Broken Relationships och är nostalgisk.

Hjärtesorg kan sätta djupa spår men de allra starkaste känslorna tynar bort med tiden. Bara de som befinner sig i precis samma fas i sorgeprocessen förstår på riktigt.

Det är därför dumpade.se är så bra.

Scener ur ett äktenskap - om självdisciplin

Paulina och Tom har köpt en ny hatthylla som måste monteras.

Tom: Jag lägger in "montera hylla" klockan 18 på tisdag i kalendern, då? Är det OK?

Paulina: På tisdag? Men gymmet då?

Tom: Ja, men vi kan sätta upp hyllan först och gå och gymma sen.

Paulina: Nej det går inte.

Tom: Vadå går inte? Varför inte det?

Paulina: Vi kan inte komma hem först och gå till gymmet sen.

Tom: Varför inte?

Paulina: Om jag väl är hemma kommer jag aldrig att komma iväg till gymmet. Jag kommer inte lämna lägenheten.

Tom: Det låter som att du inte har någon kontroll alls över dig själv?

Paulina: [tyst; tänker]

Paulina: Ja, du har nog rätt.

Scener ur ett äktenskap

En olycka inträffar på toaletten. En sådan där som lätt inträffar en gång i månaden om man som jag inte har koll. Jag sitter hjälplös; utan trosor och utan binda. Gör det enda rätta. Ropar på min man:

Paulina: Tom, älskling! Skulle du kunna göra mig en superstor tjänst? Kan du komma med ett par trosor? Det har hänt en liten olycka här. Ja, du vet.
Tom: Mja, mjo. Jag börjar ana vad det här handlar om. Om jag måste så.

Efter fem sekunder öppnas dörren på glänt och ett par stringtrosor kastas in.

Paulina: Men älskling, det här är ju stringtrosor. Det går ju inte. Bindor kräver liksom lite mer tyg.
Tom: Gruff. Hur ska jag kunna veta det?
Paulina: Nämen alltså. Det duger inte. Tyvärr.

Efter ytterligare fem sekunder öppnas dörren igen och nästa par underbyxor kommer inflygande och landar mitt på badrumsgolvet. Tom har tappat tålamodet. Är djupt missnöjd.

Tom: Här får du mina kalsonger! Du har ju inga trosor. Köp trosor!!

Älskade karl. Jag ser framför mig hur han "grabbletar" efter mina trosor i garderoben. Tanken på att lyfta på plagg för att se om det finns något under har inte ens slagit honom.

Det som inte syns finns inte.

Så enkelt är det när man har snopp.

Hon dansade en sommar

Här står jag och min älskade och dansar. Helt spontant. I ett fönster i Villahermosa. Vi har roligt han och jag.

Och så älskar vi varandra. Sådär fantastiskt mycket.

Det hänger ihop.

Trygg med tryck

Sitter på flyget över evigheten. Sovmasken på. Tänker på dig. Hur väl du känner mig. Ingen annan än du vet mig. Kan mig. Läser mig.

Jag tänker att ingen annan än du vet att jag blir trygg av tryck. Försiktigt låter du hela din kroppstyngd vila mot mig och väntar tills jag har somnat. Lättad, med ett leende på läpparna.

Jag tänker på dig och börjar gråta. Stilla men envisa tårar av lycka bakom masken. En och annan tår tränger sig ut. Kinderna blir våta; halsen. Och jag tänker för mig själv att om någon frågar ska jag berätta för dem om dig.

Om fantastiska lilla du.

Brustna män

Image: The book design review

Män med brustna hjärtan talas det inte ofta om. Känns som att det var mer okej förrut. På Romeos tid, ni vet. Vad har hänt sedan dess? Inte mycket. Ett brustet hjärta är alltid ett brustet hjärta. Är det inte så?

Har den senaste tiden känt att jag vill ta upp ämnet. Kanske för att det inte förväntas av mig; jag har varken brustet hjärta eller snopp. Kanske också för att jag befarar att olycklig kärlek av det manliga slaget inte tas på allvar. Hursom, i min blogg tas den på lika stort allvar som all annan kärlek. Därför följer här tre exempel på kultur med manlig hjärtesorg och ensamhet i centrum:

Noam Torans projekt Objects for lonely men är baserat på egna erfarenheter - ett kit bestående av åtta verktyg för män som saknar sina föredetta flickvänner. Teknik och emotioner sammanvävda till ett. Vad sägs till exempel om Chest Curler, ett aluminiumfinger som leker med ditt brösthår, eller Sheet Thief som var femte minut stjäl ditt täcke för att efter ett tag låta dig ta tillbaka det. Fantastiskt.

Antologin Things I've Learned from Women Who've Dumped Me, redigerad och sammanställd av Ben Karlin (förordet skrivet av hans egen mamma), har ett av de snyggaste bokomslagen någonsin (om du frågar mig, och det gör du väl?). Jag hoppas att innehållet håller vad omslaget lovar. Definitivt värt att undersöka närmare.

Patrik Erikssons dokumentärfilm En enastående studie i mänsklig förnedring är en film jag önskar att jag kunde se. Nu. Filmen spelades nämligen helt och hållet in med mobiltelefon och öppnar därmed upp för en helt ny filmgenre. En man med nybrustet hjärta som (i alla fall till en början) smygfilmas av två kollegor. Kan det bli bättre?

Kärleken kommer, kärleken går

Image: veta.yle.fi

Hörrni. Jag undrar lite om det här med kärlek.

När övergår kärleken från att sakna så mycket att den nästan går i bitar till att vilja sova i skilda sovrum? Gör den det? Varför gör den det?

Tänk till exempel på de ord som Märta Tikkanens avslutar sin bok Två - Scener ur ett konstnärsäktenskap med (om den sedan länge döda maken Henrik):

Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.

Jag tänker varje gång: Hur kan hon säga så? Vad hände? De som älskade varandra så.

De var ju ett.

Ett.

Precis som poesi ska vara

Image: zaghsia.com

Om jag får bestämma är Laleh, jämte Jens Lekman och Kristina Lugn, en av vår tids främsta poeter. Frasen ...jag älskar dig så högt så du hör är så vacker att jag (nästan) börjar blöda; en kärleksförklaring och semantisk komposition så fulländad att den slår både Homer Banks villkorslösa If loving you is wrong (I don't wanna be right) och Håkan Hellströms självdestruktiva ...jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Oslagbart med andra ord.

Kärlek när den är som bäst

Tom gör mig glad. Glad gör mig tom.

Ja, så är det. Jag har aldrig varit särskilt bra på att hantera detta med glädje. Den oroar mig, ja nästan lamslår mig, eftersom jag väntar på den oundvikliga vändningen - då bra blir dåligt och glad blir ledsen.

Just nu oroar jag mig för att jag är så kär. Jag svävar fortfarande omkring på rosa små moln. Tycker att all tid som jag tillbringar utan Tom är ett fruktansvärt tidsfördriv. Är så otålig att jag vill hoppa ut genom fönstret, springa in till stan, krypa ner i hans famn och bara ligga där. För evigt och evigt.

Svara mig, hur ska jag någonsin kunna få något vettigt gjort igen?

Om livet som gift

Kort dialog i sängen efter att Tom och Paulina båda sprungit Midnattsloppet. Tom har aldrig mått bättre; Paulina är kraftigt överansträngd.

Tom: Jag är naken.
Paulina: Om du rör mig kommer jag både spy och bajsa på mig. Rör mig inte.

Fri efterkonstruktion av en kärleksförklaring.

Tom.

Som du redan vet vid det här laget är jag en människa som vill förstå hur världen fungerar. Jag funderar mycket på saker och kärleken är inget undantag. Jag har länge försökt att förstå vad det är som kan få två människor att plötsligt tycka att ingenting annat spelar någon roll och bara man får vara tillsammans så är allting bra. Jag har också försökt förstå vad det är som får människor att vilja vara tillsammans även efter 5, 10, 15, 50 år tilsammans. Jag frågade min vänner som har mer erfarenhet av kärlek än jag och de svarade alla: 'Paulina, kärlek som håller är en annan slags kärlek. Det är en självklar och lugn kärlek. Du kommer att förstå när det händer dig.' Men jag ville inte riktigt lyssna på dem. Jag väntade envist på den omvälvande, starkt passionerade kärleken; den som vänder upp-och-ner på tillvaron och förändrar allting för alltid. Men när jag träffade dig, Tom, förstod jag plötsligt vad mina vänner menade. Allt kändes plötsligt så självklart och du bekräftade allt som jag var och ville vara. Livet föll på plats. Om någon skulle fråga mig hur det kändes skulle jag beskriva det som två människor som efter att ha vandrat på varsin stig möts vid ett vägskäl och utan att säga ett ord tar varandra i handen och fortsätter vandringen tillsammans.

Men jag har också förstått att kärleken, hur självklar den än känns, är något man aktivt måste arbeta på. Kärleken är något man skapar tillsammans. Det är ett beslut man fattar. Därför vill jag här lova dig, Tom, att jag ska arbeta aktivt för att vår kärlek ska överleva. Jag lovar också att jag ska älska dig så länge jag vaknar på morgonen, tittar på dig och känner att det är dig jag vill leva med. Jag skulle vilja att du lovar mig detsamma.

Jag älskar dig, Tom.