Tom.
Som du redan vet vid det här laget är jag en människa som vill förstå hur världen fungerar. Jag funderar mycket på saker och kärleken är inget undantag. Jag har länge försökt att förstå vad det är som kan få två människor att plötsligt tycka att ingenting annat spelar någon roll och bara man får vara tillsammans så är allting bra. Jag har också försökt förstå vad det är som får människor att vilja vara tillsammans även efter 5, 10, 15, 50 år tilsammans. Jag frågade min vänner som har mer erfarenhet av kärlek än jag och de svarade alla: 'Paulina, kärlek som håller är en annan slags kärlek. Det är en självklar och lugn kärlek. Du kommer att förstå när det händer dig.' Men jag ville inte riktigt lyssna på dem. Jag väntade envist på den omvälvande, starkt passionerade kärleken; den som vänder upp-och-ner på tillvaron och förändrar allting för alltid. Men när jag träffade dig, Tom, förstod jag plötsligt vad mina vänner menade. Allt kändes plötsligt så självklart och du bekräftade allt som jag var och ville vara. Livet föll på plats. Om någon skulle fråga mig hur det kändes skulle jag beskriva det som två människor som efter att ha vandrat på varsin stig möts vid ett vägskäl och utan att säga ett ord tar varandra i handen och fortsätter vandringen tillsammans.
Men jag har också förstått att kärleken, hur självklar den än känns, är något man aktivt måste arbeta på. Kärleken är något man skapar tillsammans. Det är ett beslut man fattar. Därför vill jag här lova dig, Tom, att jag ska arbeta aktivt för att vår kärlek ska överleva. Jag lovar också att jag ska älska dig så länge jag vaknar på morgonen, tittar på dig och känner att det är dig jag vill leva med. Jag skulle vilja att du lovar mig detsamma.
Jag älskar dig, Tom.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Det var fint då, och det är fint nu. Jag får lite gåshud på armarna.
Tack! :) Upptäkte igår att det som tur är finns på vieo också! Minns ungefär vad jag sade men knappt ett ord av vad Tom sa. Jag var så närvarande och fokuserad att jag blev helt frånvarande. :)
Här är mitt tal:
"Paulina,
Jag friade till dig efter att ha känt dig i fyra månader,
och idag,
ganska exakt ett år senare,
vigs vi två till ett.
Men egentligen kunde jag avlagt mina löften redan där och då,
på Restaurang Tranan,
efter vår första,
fem timmar långa träff.
För sedan dess har mina stunder utan dig,
bara varit en abstinensvaka
och en längtan efter nästa möte.
När jag är med dig känner jag mig komplett,
och att ingenting fattas mig.
Med dig är jag lugn, stark och modig
- den sorts man jag alltid velat vara.
Jag älskar dig,
och jag vill för evigt vara hos dig."
Post a Comment