I lördags hade jag äran att få lyssna på Laleh med mamma och Tom. Mamma fyllde 58 och det skulle firas. Stort. Middag, taxi, konsert på Cirkus.
Det finns en story bakom allt det här som ni bör känna till innan jag fortsätter min berättelse. Innan Tom och jag träffades var han kär i Laleh. Sådär som man kan vara i en kändis ibland. Nu, några år senare valde jag att bjuda med honom på konserten och jag vet inte vem som var mest nervös - han eller jag. Jag, för att jag var rädd att Tom i ljuset av Laleh skulle bli varse min simpelhet. Tom, för att han var rädd för sig själv. Men det gick bra. Vi kom hem tillsammans, lika kära i varandra som innan. Det var väl för väl.
Om konserten
skriver SvD:
Laleh säger själv att hon kan röstjamma hur länge som helst och ibland, som i de stämbandstänjande partierna, befinner hon sig farligt nära att bli en modern variant av Narcissus-myten. Hon verkar så charmerat tagen av sina egna infall att hon aldrig någonsin verkar vilja stanna upp och fundera över vad i det konstanta flödet av idéer och tankar som skulle kunna lämnas utanför.
Jag tänker:
Pytsan. Laleh är ett geni. Det finns ingen annan som hon. Så charmad blev jag att Lalehs självmedvetenhet gick mig helt förbi. Hon sjöng för mig. Just där och då berättade Laleh sina små anekdoter om tama rådjur för mig, viskade persiska ord i mitt öra, skrattade med mig, såg mig. Milda sånger bara för mig. Och så här i efterhand spelar det faktiskt ingen roll att hon egentligen sjöng för någon helt annan; om så för sig själv. Jag lever kvar i illusionen och är nöjd så.
Faktiskt mer än nöjd.
Och mitt privata del.icio.us-moln:
Så vitt jag kan se är web/online det enda som överlappar.
