Trygg med tryck

Sitter på flyget över evigheten. Sovmasken på. Tänker på dig. Hur väl du känner mig. Ingen annan än du vet mig. Kan mig. Läser mig.

Jag tänker att ingen annan än du vet att jag blir trygg av tryck. Försiktigt låter du hela din kroppstyngd vila mot mig och väntar tills jag har somnat. Lättad, med ett leende på läpparna.

Jag tänker på dig och börjar gråta. Stilla men envisa tårar av lycka bakom masken. En och annan tår tränger sig ut. Kinderna blir våta; halsen. Och jag tänker för mig själv att om någon frågar ska jag berätta för dem om dig.

Om fantastiska lilla du.

Det här med att gråta

En av de saker jag tror har förvånat Tom mest när det gäller mina förehavanden är det faktum att jag gråter så väldans mycket. Några gånger i månaden, ibland mycket oftare än så, når jag min yttersta gräns och måste tömmas på vatten.

- Blubb blubb. Buhu. Snörvel. Åh, det är så fasligt synd om mig. Syndast i världen.

Sen är allt helt plötsligt bra igen.

Till en början verkade Tom inte ha någon aning om hur han skulle hantera mig. Helt ärligt, I don't blame him. Jag kan tänka mig att det är ungefär som att vara nybliven förälder. Varför gråter hon? Är det bajsdags? Eller kanske matdags? Båda? Eller hatar hon mig helt enkelt?

Numera tar Tom mina tårar med ett betydligt större lugn men jag känner ändå att det finns saker kvar att förklara:

Tom, med dig vid min sida blir de där stunderna nästan trevliga.

Saker jag gör när du är borta

Image: Kalles Kaviar

Ni ska veta att jag gör mitt bästa för att vara självständig. Jag försöker tycka att det bara är bra för mitt och Toms förhållande att vi är ifrån varandra ibland. Försöker tänka att det kanske blir ungefär som efter ett bråk. Bättre sex, liksom.

Men det går inte så bra. Jag saknar honom så mycket att jag ibland överväger att åka till närmsta sjukhus för att be dem söva ner mig i en dag eller två. Tills Tom kommer tillbaka.

- Hej, vad kan vi hjälpa dig med idag då?
- Jag vill bli nersövd.
- Jaha, av någon särskild anledning? Har du bokat tid för operation?
- Nej.
- Nehej. Inte det? Varför vill du då sövas ner?
- För att det är så skönt.
- Skönt?
- Ja, precis. Det är som skönast precis innan man somnar. När man känner att man håller på att förlora medvetandet och inte kan göra något åt det. Jag gillar det. Dessutom har jag ont i hjärtat.
- Ojdå. Det låter ju allvarligt. Har du haft det länge?
- Nej, bara sedan i söndags. Förra veckan.
- Men kära vän, det är ju nästan två veckor sedan?
- Ja, sedan Tom åkte.
- Tom?
- Ja, min man.
- Din man?
- Ja, min man. Jag saknar honom.
- Jaha, ja. Ja...och därför vill du nu sövas ner?
- Ja, precis. Tills han kommer tillbaka igen. På måndag.
- Jaha. Ja men det ska vi nog kunna ordna. Två dagar alltså?
- Ja. Det vore snällt.
- För all del. För all del.

Tom tycker att jag ska njuta av sådant som jag inte kan göra när han är hemma. På listan står: äta Kalles Kaviar. Men efter två veckor av oupphörlig kaviarkonsumtion börjar
nu även jag tröttna på att äta kaviar och försöker istället komma på andra saker jag kan göra med den. Bada i kaviar? Smeta in mig i kaviar? Måla med kaviar? Tvätta badrummet med kaviar? Skriva hemliga meddelanden till grannen på fönstret med kaviar?

Jag försöker. Men inget lockar lika mycket som tanken på att konsumera Tom.

Tvärtom

Säg, är det inte lustigt att jag när jag var som allra argast på dig lät dig komma till mig i min dröm. Istället för att våldsamt och ohämmat ondgöra mig över din aldrig sinande bitterhet, låter jag dig sakligt, punkt för punkt, redogöra för varför du ogillar mig. Jag lyssnar, nickar och medger att "Ja, det ligger nog något i det du säger" eller "Jag kan förstå att du känner så".

När jag tänker på det nu känns det som att detta, min dröm, faktiskt kan vara det mest osjälviska jag någonsin gjort.

Skev självbild

Ibland när jag pratar med Paulina, om Paulina, blir jag förvirrad. Pratar vi om samma person? Där jag ser världens vackraste, sexigaste, underbaraste kvinna tycks hon se något slags monster!

Paulina tycker: att hennes fötter är precis en 1/2 storlek för stora för att få vara värdiga damskor, och att hennes figur gör sig bäst med en tjock bylsig kofta över.

Jag tycker: att hennes fötter är små rara djur som passar utmärkt i alla möjliga utstyrslar, och att hennes figur mest får mig att vilja göra barn. Snarast möjligt.

Vi kivades i morse, bör jag tillägga. Jag tog ut min förkyldhetsfrustration över att inte kunna röra mig som jag vill, med att ifrågasätta Paulinas träningsrutiner. (jävligt moget!)
Paulina svarade genom att springa och gömma sig under täcket i sovrummet och tjura. (jävligt moget!)

Hur som helst. Jag jobbar på en lösning på detta. Min första idé, ett par bifokal-slipade glasögon som skulle förminska hennes fötter närhelst hon tittade ned, fungerade inte som planerat.
Nu funderar jag på en manick som ska få Paulina att se sig själv med samma ögon som andra ser henne. Alla förslag är välkomna!

Min fästmö är tankeläsare

Paulina säger att vi tänker så lika; att våra hjärnor är sammanvirade på något sätt. Hennes hjärna är dock något mer snabbtänkt än min - när jag berättar om något jag observerat så säger hon "10 sekunder!" (i bästa fall) eller "30 minuter!" (i ett sämre fall). Tidsintervallet anger alltså hur pass långt tidigare som Paulina tänkte samma tanke som jag nyss fick. Notera att hon inte behöver säga "10 sekunder innan!" - det är alltså underförstått att hon fick tanken före mig.

Jag tycker det är fusk. Jag tycker det inte gills om man inte berättar vad man tänkte, när man tänkte det. Annars kan man ju börja lägga beslag på varje klokare tanke i efterhand. Man kan läsa Nobelprisvinnarlitteratur och sen stänga pärmen med ett belåtet "2 år!". Det känns fel.