En av de saker jag tror har förvånat Tom mest när det gäller mina förehavanden är det faktum att jag gråter så väldans mycket. Några gånger i månaden, ibland mycket oftare än så, når jag min yttersta gräns och måste tömmas på vatten.
- Blubb blubb. Buhu. Snörvel. Åh, det är så fasligt synd om mig. Syndast i världen.
Sen är allt helt plötsligt bra igen.
Till en början verkade Tom inte ha någon aning om hur han skulle hantera mig. Helt ärligt, I don't blame him. Jag kan tänka mig att det är ungefär som att vara nybliven förälder. Varför gråter hon? Är det bajsdags? Eller kanske matdags? Båda? Eller hatar hon mig helt enkelt?
Numera tar Tom mina tårar med ett betydligt större lugn men jag känner ändå att det finns saker kvar att förklara:
Tom, med dig vid min sida blir de där stunderna nästan trevliga.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment