Ibland när jag pratar med Paulina, om Paulina, blir jag förvirrad. Pratar vi om samma person? Där jag ser världens vackraste, sexigaste, underbaraste kvinna tycks hon se något slags monster!
Paulina tycker: att hennes fötter är precis en 1/2 storlek för stora för att få vara värdiga damskor, och att hennes figur gör sig bäst med en tjock bylsig kofta över.
Jag tycker: att hennes fötter är små rara djur som passar utmärkt i alla möjliga utstyrslar, och att hennes figur mest får mig att vilja göra barn. Snarast möjligt.
Vi kivades i morse, bör jag tillägga. Jag tog ut min förkyldhetsfrustration över att inte kunna röra mig som jag vill, med att ifrågasätta Paulinas träningsrutiner. (jävligt moget!)
Paulina svarade genom att springa och gömma sig under täcket i sovrummet och tjura. (jävligt moget!)
Hur som helst. Jag jobbar på en lösning på detta. Min första idé, ett par bifokal-slipade glasögon som skulle förminska hennes fötter närhelst hon tittade ned, fungerade inte som planerat.
Nu funderar jag på en manick som ska få Paulina att se sig själv med samma ögon som andra ser henne. Alla förslag är välkomna!
4 comments:
Underbar bild!
jag har tänkt samma sak, undrat var allt kommer ifrån. Det händer att jag blir förvirrad och inte alls förstår vad Pau menar, hon är ju så vacker!
Jag vet inte riktigt hur tankebanorna ska kunna ändras, det är nog svårt för en utomstående att ta tag i.
Lilla Pau, det kanske inte gör något om du inte gillar vad du ser i spegeln? Vi andra gillar ju vad vi ser när vi tittar på dig! Du får nog sluta med speglar helt enkelt. :)
:)
Jo. Speglar ar val sisadar. :)
Tack for alla fina ord. Jag tror personligen att naturen har fixat det sa att man inte ska bli foralskad i sig sjalv... :)
Jag tänker två saker:
1. Om jag hade varit så naturvetenskaplig som jag försökt intala mig själv i alla dessa år hade jag kanske kommit ihåg vad bifokala linser är.
2. Jag börjar bli grymt stressad över att du pratar barn hela tiden. och särkilt att du klämmer in nåt i stil med "nu meddetsamma" hela tiden. Det är taskigt att känna sig så mogen och stark och i balans och med sån koll på livet att man vill producera avbilder av sig själv, när resten av världen (läs: jag) inte ens vet vem jag vill vara imorgon och ännu mindre i övermorgon.:)
Barn nu med detsamma? Det sager jag bara nar jag laser bloggar skrivna av designmedvetna mammor. Det ar liksom mer ett koncept - ett tank - an verklighet. Jag drommer om att gora min egen barnmat istallet for att kopa den som finns i matbutiker. Och sa drommer jag om att bli kand for den barnmaten. Det handlar alltid om nagot annat an det man faktiskt pratar om. ;)
Post a Comment