Saker jag gör när du är borta

Image: Kalles Kaviar

Ni ska veta att jag gör mitt bästa för att vara självständig. Jag försöker tycka att det bara är bra för mitt och Toms förhållande att vi är ifrån varandra ibland. Försöker tänka att det kanske blir ungefär som efter ett bråk. Bättre sex, liksom.

Men det går inte så bra. Jag saknar honom så mycket att jag ibland överväger att åka till närmsta sjukhus för att be dem söva ner mig i en dag eller två. Tills Tom kommer tillbaka.

- Hej, vad kan vi hjälpa dig med idag då?
- Jag vill bli nersövd.
- Jaha, av någon särskild anledning? Har du bokat tid för operation?
- Nej.
- Nehej. Inte det? Varför vill du då sövas ner?
- För att det är så skönt.
- Skönt?
- Ja, precis. Det är som skönast precis innan man somnar. När man känner att man håller på att förlora medvetandet och inte kan göra något åt det. Jag gillar det. Dessutom har jag ont i hjärtat.
- Ojdå. Det låter ju allvarligt. Har du haft det länge?
- Nej, bara sedan i söndags. Förra veckan.
- Men kära vän, det är ju nästan två veckor sedan?
- Ja, sedan Tom åkte.
- Tom?
- Ja, min man.
- Din man?
- Ja, min man. Jag saknar honom.
- Jaha, ja. Ja...och därför vill du nu sövas ner?
- Ja, precis. Tills han kommer tillbaka igen. På måndag.
- Jaha. Ja men det ska vi nog kunna ordna. Två dagar alltså?
- Ja. Det vore snällt.
- För all del. För all del.

Tom tycker att jag ska njuta av sådant som jag inte kan göra när han är hemma. På listan står: äta Kalles Kaviar. Men efter två veckor av oupphörlig kaviarkonsumtion börjar
nu även jag tröttna på att äta kaviar och försöker istället komma på andra saker jag kan göra med den. Bada i kaviar? Smeta in mig i kaviar? Måla med kaviar? Tvätta badrummet med kaviar? Skriva hemliga meddelanden till grannen på fönstret med kaviar?

Jag försöker. Men inget lockar lika mycket som tanken på att konsumera Tom.

Kärleken kommer, kärleken går

Image: veta.yle.fi

Hörrni. Jag undrar lite om det här med kärlek.

När övergår kärleken från att sakna så mycket att den nästan går i bitar till att vilja sova i skilda sovrum? Gör den det? Varför gör den det?

Tänk till exempel på de ord som Märta Tikkanens avslutar sin bok Två - Scener ur ett konstnärsäktenskap med (om den sedan länge döda maken Henrik):

Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.

Jag tänker varje gång: Hur kan hon säga så? Vad hände? De som älskade varandra så.

De var ju ett.

Ett.

The Paulina Empire

Finally some recognition. Tom stumbled upon a Facebook group called "The Paulina Empire" and there I am: "Paulina Modlitba, blogger". Sic!

Sideways

Min fästmö är tankeläsare

Paulina säger att vi tänker så lika; att våra hjärnor är sammanvirade på något sätt. Hennes hjärna är dock något mer snabbtänkt än min - när jag berättar om något jag observerat så säger hon "10 sekunder!" (i bästa fall) eller "30 minuter!" (i ett sämre fall). Tidsintervallet anger alltså hur pass långt tidigare som Paulina tänkte samma tanke som jag nyss fick. Notera att hon inte behöver säga "10 sekunder innan!" - det är alltså underförstått att hon fick tanken före mig.

Jag tycker det är fusk. Jag tycker det inte gills om man inte berättar vad man tänkte, när man tänkte det. Annars kan man ju börja lägga beslag på varje klokare tanke i efterhand. Man kan läsa Nobelprisvinnarlitteratur och sen stänga pärmen med ett belåtet "2 år!". Det känns fel.