Image: veta.yle.fi
Hörrni. Jag undrar lite om det här med kärlek.
När övergår kärleken från att sakna så mycket att den nästan går i bitar till att vilja sova i skilda sovrum? Gör den det? Varför gör den det?
Tänk till exempel på de ord som Märta Tikkanens avslutar sin bok Två - Scener ur ett konstnärsäktenskap med (om den sedan länge döda maken Henrik):
Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.Jag tänker varje gång: Hur kan hon säga så? Vad hände? De som älskade varandra så.
De var ju ett.
Ett.
2 comments:
Nu har ju inte jag läst boken men; var de inte ett av de mest problemtyngda par man har hört talas om?
Om man älskar varandra, men ändå ständigt bråkar, kanske det inte är helt optimalt?
Var han inte alkoholist också?
Jag vet inte. De kanske bara var mer öppna med sina problem än andra par?
Post a Comment