Det bjuds till fest

Jag måste erkänna. Jag gillar Go' kväll. Jag njuter av att titta på när de gör om tråkiga, gamla grå bibliotikarietanter till fräsiga damer i "högklackat". Jag älskar deras avslappnade resereportage och DVD-recensioner. Jag tycker till och med om Ingalill Mosanders långa röda naglar som hon försiktigt trummar mot böckerna hon presenterar - jag önskar jag kunde göra detsamma. (Det enda jag tycker mindre bra om är Hundskolan. I couldn't care less, faktiskt. Men det vet ni nog redan.)

I alla fall. Varje fredag bjuds en känd middagsgäst in till programmet. Middagsgästen får i sin tur bjuda in ytterligare fyra middagsgäster, lite lagom på låtsas sådär, och förklara valet för tittarna.

Jag har nu tagit mig friheten att göra detsamma. Får jag lov att presentera (utöver mig själv och programledare Ragnar Dahlberg): Maya Angelou, Kristina Lugn, Marilyn Monroe och Eddie Izzard.

Valet stod mellan Maya och Oprah och just denna gång drog Maya det längsta strået. Maya Angelou får representera den gränslösa visheten. Den som man bara kan besitta om man är gammal och erfaren nog. Hon kan lära oss andra allt vad vi behöver veta om livet; om att tillhöra en förtryckt minoritet. Kristina har en snarlik roll men en mer avskalad, skandinavisk sådan. Lite mer död och sorg. Lite mer ironi. Lite mer humor men ända djup. Marilyn har i uppgift att lära oss om hur det är att spela en roll som aldrig tar slut. Inte ens efter att ridån har gått ner. Sen vill jag så klart veta om president Kennedy faktiskt var hennes älskare. Eddie Izzard är inbjuden både för att lätta upp stämningen med världens bästa humor men också för att berätta för oss om hur det är att vara något så ovanligt som en heterosexuell transvestit. Fem queers om dan' gör kroppen glad, har ni väl hört?

Vem skulle du ha till bords?