"Hej Pau! Jag älskar dig :)"
Som vanligt är katastrofhjärnan (den som sitter snett till höger om lillhjärnan, ni vet) allra snabbast. Jag tänker: Något är fel. Svarar snabbt: "Va? Så brukar du inte skriva. Vadan detta?"
Får jag inget svar så vet jag. Då har han av outgrundlig anledning bestämt sig för att livet inte längre är värt att leva. Samtidigt tänker jag: Men en smiley? Skriver man verkligen så när man är ledsen? Nä, då kanske det finns hopp trots allt?
Sen minns jag. 14 februari. All hjärtans dag. Den dag kalendern säger åt oss att vi ska älska varandra. Dumma jag som inte fattar. Dumma jag som försöker älska varje dag.
Det kommer ett svar: "Haha. Erkänn att du trodde det var ett avsked för att jag skulle ta mitt liv."
Jag skäms. Ja, jag skäms för att jag är så lätt att läsa. För att min bror som trots allt inte känner mig så väl kan se rakt igenom mig. Att jag är så simpel att man alltid kan utgå ifrån att jag befarar det värsta.
2 comments:
Jag tycker inte att du ska skämmas! Vi vet så lite om varandra... tänk om det skulle ha varit så?
Nä, jag vet. Jag är lite knasig som tänker så. Du, om någon, vet att det skulle ha kunna vara så...
Kram.
Post a Comment