Kurragömma

Kommer hem en kväll. Dörren är olåst. Ljuset på. Men ingen Tom. Katastrofhjärnan tänker: Nu har han tagit sitt pick och pack och lämnat mig. För gott. Sedan tar lekhjärnan över: Nej, han gömmer sig. Vi är barn på nytt och leker kurragömma. Någonstans i vår 65 kvm stora lägenhet ligger han och håller andan för att inte höras. Jag ropar: "Jag vet nog var du är". Letar. Men ingenstans. Då slår det mig. Vi är inte barn. Vi leker inte kurragömma. Vi är vuxna och det är en vanlig måndagkväll och vi har tvättid.

Min jämställda man är i tvättstugan och viker tvätt. Suck.

Men någonstans ligger tanken på lek kvar och ruvar. Jag bestämmer mig. Om Tom är i tvättstugan nu kommer han snart tillbaka upp. Jag kryper ihop bakom soffan. Håller andan. Väntar med spänning.

Succé. Hur mycket Tom än letar hittar han mig inte. Han ringer min telefon. Gömmer sig för att försöka locka fram mig. Vem orkar hålla ut längst? Sen får jag kramp i benet, tröttnar och tittar fram och han blir rädd. Säger: Åh, jag trodde att det var en inbrottstjuv. Och sen: Vi borde leka oftare.

Sen skrattar vi och kramas.

Jag inser där och då att jag har blivit alldeles för vuxen. Jag har glömt bort hur man gör när man har roligt. Och så lovar jag mig själv att från och med nu ska jag gömma mig åtminstone en gång i veckan.

Kanske oftare ändå.