Om att älska ihjäl sig

Glad. Ledsen. Eftertänksam. Orolig. Deppig. Avundsjuk. Bitter. Arg. Ledsen igen. Kanske glad en stund. Min tillvaro är en enda berg-och-dalbana om sanningen ska fram. Det har ni säkerligen redan märkt. Men en sak är säker: med Tom är jag nästan alltid glad. Och det oroar mig. Som sjutton.

Ni förstår, om man inte är försiktig kan kärleken lätt kvävas ihjäl. "Stå vid varandras sida, dock inte alltför nära, ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.", skrev Khalil Gibran.

Så är det ju. Så rätt.

Men hur ska jag kunna förmå mig själv att ägna mindre tid åt det jag älskar allra mest? Det enda som gör att jag känner mig närvarande. Det enda som får mig att känna att jag lyckas leva i nuet. Att jag vill vara där jag är för alltid.

Svaret är väl: Det måste du, för annars dör den. Kärleken.

Nedrans. Det är inte svaret jag vill ha.