Är det inte lustigt hur vänskaper - något man tänker sig ska vara varaktiga och tidlösa - ofta ändå kommer och går? Hur något plötsligt förändras, ibland utan att man märker det, och relationen börjar ändra form. Den mattas av, rinner långsamt, långsamt ut i sanden för att till slut bli till intet. Och så förvåningen man känner efteråt. Hur kunde det bli så här? Vi som var så nära. Bästis och bundis, nästan. Innan man uppgivet konstaterar att det kanske trots allt var bäst så. Vi var ju ganska olika ändå.
Efter att ha bott utomlands i flera omgångar har jag blivit härdad när det gäller vänner. Jag har lärt mig att vänskaper kan vara lika intensiva och kortlivade som de mest passionerade romanser. Och lika ytliga och obetydliga som korta möten med främlingar på tåget. Det är här och nu som gäller. Efter ett tag: Hej då, det var trevligt så länge det varade. Kanske ses vi igen. Men troligtvis inte.
Det har blivit så, jag har valt att ha det så, för att det var enklast så. Men så har jag ju blivit ganska ensam också. Det flyktiga livets höga pris.
Jag önskar ibland, ja ganska ofta faktiskt, att jag vågade ge mig hän i mina vänskapsrelationer. Visa mig sårbar och släppa folk in på livet. Bråka lite, till och med. Allt för att få känna på hur det är att vara någons vän på riktigt.
Inga fasader.
Inga fler halvhjärtade "Du, vi borde ses någon gång".
Inga fler "När kan du ses? Jag har en ledig tid om sex veckor. Efter pingsthelgen där precis. Alternativt samma veckodag två veckor senare."
Jag tror jag är redo för det där andra nu. Det jag vet att andra har upplevt. Det mycket mindre ytliga. Mer bestående. Från och med nu ska jag välja mina vänner med omsorg och se till att de består. Livskriser, barn, villa, bil, jobbyten, plötsliga dödsfall, sjukdomar, mångmiljonvinster och utlandsflyttar till trots.
Ja, så ska det bli
Så måste det bli.
Ja, han heter så. Underverket som ligger i min mage, gör volter och vinkar samtidigt när han är på särdeles bra humör. 13 veckor gammal. 27 veckor to go. 
